Först var det Siemens. Sedan Daimler-Chrysler och AEG. Nu vill även Opel öka arbetstiderna från 35 till 40 timmar i veckan. Utan att höja lönerna.
I mitten av 1980-talet lyckades tyska metallarbetarförbundet IG Metall efter en långvarig strejk driva igenom en arbetstidsförkortning. Arbetsveckan förkortades till 35 timmar.
I den ena avtalsrörelsen efter andra har de tyska arbetsgivarna inom verkstadsindustrin sedan försökt luckra upp 35-timmarsveckan. I årets avtalsrörelse lyckades de någotsånär.
Före årets avtalsrörelse tillät avtalet att 18 procent av de anställda i ett företag kunde undantas från 35-timmarsveckan och jobba upp till 40 timmar med lönekompensation.
Det nya med årets avtal var att nu kan de förlängda arbetstiderna beröra 50 procent av de anställda om de är högre tjänstemän. Och 50 procent av alla anställda om det råder brist på arbetskraft och om det träffas lokal överenskommelse mellan facken och företaget.
Efter avtalet bestämde sig Siemens för att pressa facket: nedläggning av de två mobiltelefonfabrikerna i Bochum och Kamp-Lintfort och flytt till Ungern om inte de anställda gick med på att öka arbetstiden från 35 till 40 timmar utan att lönerna höjdes.
Facket, som traditionellt varit svagt representerat på Siemens, sa ja. Men fick i gengäld igenom garanterade jobb i två år för de 4 000 anställda på de två hotade mobiltelefonfabrikerna. Fabrikerna utlovades också investeringar på sammanlagt 280 miljoner kronor i nya produkter. Uppgörelsen berör 4 000 av Siemens 160 000 Tysklandsanställda.
Nästa slag stod på Daimler-Chryslers fabrik i Sindelfingen, där IG Metall är starkt.
Facket på Mercedes-fabriken i Sindelfingen utanför Stuttgart ställdes inför en valsituation. Antingen öka arbetstiden från 35 till 40 timmar utan att lönerna höjs – annars flyttar tillverkningen till Sydafrika och Bremen.
Förslaget väckte en våg av protester. 60 000 Mercedes-arbetare över hela landet lade ner arbetet när förhandlingarna gick in i sin slutfas. Utgången blev inte som arbetsgivarna hoppats på:
• 35-timmarsveckan blir kvar i produktionen.
• 40-timmarsveckan gäller bara forskning- och utvecklingsavdelningen samt serviceenheterna (personalrestauranger, städning, tvätt, fastighetsskötsel). I gengäld lovar företaget att inte outsourca (lägga ut uppdrag på utomstående) någon serviceenhet i hela Tyskland. Vissa enheter som redan outsourcats kommer dessutom att återföras till företaget.
• Lönerna ökar för dem som förlänger sin arbetstid. Företaget hade först krävt förlängd arbetstid utan lönekompensation.
• Chefernas löner sänks med tio procent. Inte bara toppcheferna utan även chefer på mellannivå.
• Löneökningarna mattas av 2006 genom att de så kallade lönekurvorna sänks med 2,79 procent. Den höjning som de anställda då skulle få betalas ut som ett engångsbelopp i stället för att nivån höjs.
• Inhyrning av arbetskraft begränsas till 1,5 procent av arbetskraften.
Men det mest uppseendeväckande med avtalet rör jobbgarantin. Samtliga 160 000 anställda vid Daimler-Chryslers tyska fabriker – inte bara vid Sindelfingen-fabriken – garanteras jobb i åtta år, alltså fram till 2012.
Vad som nu händer är att fler och fler företag börjar förhandla om längre arbetstider. Electrolux-ägda AEG vill förlänga arbetstiden. Förhandlingar har just inletts för 103 000 metallarbetare på Volkswagen där företaget kräver 30-procentiga kostnadssänkningar till 2011.
Till raden av företag som kräver arbetstidsförlängning sällar sig nu även Opel.
