Först ABB-arbetarna, nu en tung ekonom. Industriavtalet utsätts för allt hårdare kritik.
Avtalet ger varken högre reallöner eller fler jobb, säger nationalekonomen Lennart Erixon som anser att ”industriarbetarna blivit industriavtalets fångar”.

Liksom ABB-arbetarna (som protesterar mot industriavtalets följder) anser Lennart Erixon att arbetargruppernas återhållsamhet gynnar tjänstemännen och ökar löneskillnaderna.

– LO-fackens återhållsamhet kan ha bidragit till tjänstemännens löneglidning. Genom att hålla igen har företagen fått pengar över till att ge en extra slant till tjänstemännen. Samtidigt har LO-fackens återhållsamhet inte kunnat påverka de totala löneökningarna.

– Därför har industriarbetarna blivit industriavtalets fångar, anser Erixon.

Erixon anser att industriavtalet mellan Facken inom industrin (däribland Metall, Industrifacket och Pappers) och arbetsgivarna bygger på en feltanke: tron på att måttliga löneökningar och höga vinster skulle ge fler jobb och högre reallöner.

– Industriavtalets betydelse för reallönerna är starkt överdrivet, säger Erixon. Det är andra faktorer än ett avtal som bestämmer löneutvecklingen: konjunkturen, arbetslösheten och vinstnivåerna i näringslivet. Dessa marknadskrafter sveper som en flodvåg över arbetsmarknaden och facket kan inte hejda den.

– Facken kan inte påverka själva löneutvecklingen, bara fördelningen.

Och skulle industriavtalet ändå lyckas är det bara en nackdel, enligt Erixon.

– Det är heller ingen fördel för löntagarna om industriavtalet verkligen lyckades att hålla tillbaka lönerna.

– Tvärtom kan måttliga löneökningar och höga vinster på lång sikt vara skadliga för näringslivets utveckling och ett hot mot reallönerna.

– Om industriavtalet medverkat till att hålla nere löneökningstakten kan man säga att avtalet har bidragit till att konservera den nuvarande strukturen på näringslivet. Och det är långsiktigt skadligt både för jobben och reallönerna.

Klicka här och läs hela intervjun.