Med uppgörelsen i Mahr sätter tyska metallfacket press på arbetsgivarna. Avtalet i Mahr visar också vilken risk arbetsgivarna tar med decentraliserad lönebildning.
Visserligen är avtalsrörelsen i Tyskland centraliserad, men inte helt och hållet.
IG Metall med över tre miljoner medlemmar förhandlar med arbetsgivarorganisationen Gesamtmetall, den tyska motsvarigheten till Teknikföretagen.
Men en del av företagen står utanför arbetsgivarorganisationen, det största är Volkswagen.
Med dessa företag tecknar IG Metall företagsavtal, Haustarifvertrag.
De tyska företagsavtalen går inte att jämföra med de svenska hängavtalen. När det svenska facket tecknar hängavtal med en arbetsgivare som inte är medlem i en arbetsgivarorganisation överensstämmer hängavtalets innehåll med riksavtalets.
Så är det inte i Tyskland. Där behöver inte ett företagsavtal överensstämma med det centrala avtalet.
Instrumentmakaren Mahr i Göttingen ingår inte i arbetsgivarorganisationen Gesamtmetall. Ett lönsamt företag med hög orderingång och sannolikt känsligt för produktionsstörningar. Mahr var därför beredda att betala för arbetsfreden.
Mahr-avtalet ger säkert svenska arbetsgivare en tankeställare.
I decennier har de svenska arbetsgivarna talat för en mer decentraliserad lönebildning där lönerna sätts ute i företagen. Men vad händer om facket lyckas få igenom ett hyfsat avtal i ett företag med hög lönsamhet och som är beredda att betala för att slippa produktionsstörningar?
Ett första avtal blir alltid ett riktmärke. Om Sverige hade en decentraliserad lönebildning skulle IF Metall säkert välja ut Scania, Sandvik eller Atlas Copco för att få ett så högt riktmärke som möjligt.
Det här visar arbetsgivarnas problem med decentraliserad lönebildning. Arbetsgivarna slöt sig en gång samman för att undvika den här typen av överbudskonkurrens, precis som arbetarna organiserade sig för att inte bjuda under varandra.
IG Metalls uppgörelse i Mahr sätter samtidigt press också på facket. Efter Mahr blir det mycket svårt att teckna ett avtal med Gesamtmetall som är lägre än Mahr-avtalets 3,5 procent.
Att IG Metall kunde träffa ett ettårigt avtal på 3,5 procent upplevs ändå som en framgång för facket. Visserligen har man krävt 5 procent, men arbetsgivarna har under senare år stärkt sin ställning på olika sätt och varit benhårda på att inte ge mer än 1,2 procent, under förutsättning att man får flexiblare arbetstider.
Även här skiljer man sig från Sverige. I det svenska teknikavtalet, gamla verkstadsavtalet, finns regler för arbetstidens förläggning. De reglerna saknas i det tyska verkstadsavtalet.
Där regleras istället arbetstidens längd, idag 35 timmar. Den flexibilitet som tyska arbetsgivare kan få in i det centrala avtalet är avsteg från 35-timmarsveckan. Till exempel att under vissa omständigheter kunna förlänga arbetstiden utan lönekompensation.
Veckan fram till påsk kommer att visa vilken effekt Mahr-avtalet har på de tyska lönerna. Och i förlängningen också på de svenska.
Texten är korrigerad 5/4 2006.
