Topparna i näringslivet utövar ett uselt ledarskap. De har bra betalat för att ta ansvar, men uppträder själva oansvarigt.
Det säger LO:s avtalssekreterare Erland Olausson med anledning av rapporten Makteliten litar på sig själv. Rapporten visar att eliten inom näringslivet ökat sitt försprång till 32 industriarbetarlöner.
Vad tror du det sänder för signaler till just industriarbetarna? Att det bara är att ta för sig?
– Jag hoppas inte det. Om alla skulle få 11 procents påslag som styrelseordförandena i de största börsbolagen fått på ett år, då skulle vi snart falla tillbaka till en situation med bara luft i lönekuverten.
– Problemet är att vi nu har en liten grupp som skiter i att ta ansvar trots att de har bra betalt just för att ta sitt ansvar. Om deras oansvariga uppträdande spred sig skulle vi snart ha stigande inflation, höjda räntor, minskade investeringar och i slutändan stigande arbetslöshet.
Hur ”skiter de i sitt ansvar”?
– De utövar ett oerhört uselt ledarskap. Det blir knappast trovärdigt när Michael Treschow manar till återhållsamhet när han själv får höjda arvoden med 20 procent mellan 2004 och 2005 och sedan i år får ytterligare en 50-procentig ökning på det. Eller Marcus Wallenberg som får 23 procent mellan 2004 och 2005 och nu 100 procent. Deras argument har de ju vingklippt själva!
Gapet mellan direktörer och arbetare är ju mindre i Sverige än i andra länder, brukar motargumentet heta. Stämmer inte det?
– Jag har inte kunnat se några strömhopp från svenska näringslivet ut i världen. Företagen tycks inte heller ha några svårigheter att rekrytera till toppjobben.
Betyder det här så mycket rent samhällsekonomiskt? Lägger man ihop elitens löner så blir det inte ens en promille av vad landet producerar på ett år?
– Precis, man kan ta alla pengarna och dela ut dem till alla så har man egentligen ingenting gjort. Men tänk dig en idrottsledare som sköter löpträningen inifrån en bil. Och så vevar han ner rutan, tänder en cigarett och skriker: spring fortare. Den ledaren blir inte gammal på sin post, han saknar trovärdighet. Det är samma sak med näringslivets toppar.LO efterlyser ”en kultur av återhållsamhet” inom makteliten. Ni ger ut rapport efter rapport. Inget tycks ju hjälpa. Vad kan LO göra mer än att påvisa och vädja?
– Vårt arbete är inte så verkningslöst som frågan antyder. Vi har fått igång en bred diskussion, en offentlig debatt som bland annat lett till andra principer i företagens årsredovisningar. Till och med företagsledare har varit ute och ifrågasatt de höga ersättningarna och nu senast var det kristdemokraternas partiledare som tog upp frågan. Det börjar sprida sig en insikt. Facket ska visa hur det ligger till, det är viktigt. Det är vår uppgift.
Stigande direktörslöner, sjunkande arbetslöshet, världsrekord i produktivitetsutveckling – det ser ut som om facket har skaffat sig många bra argument inför avtalsrörelsen. Ändå är LO:s avtalssekreterare bekymrad?
– Mellan 1970 och 1995 fick metallarbetaren 400 procent i lönepåslag. Men bara en halv procent mer när inflationen var borträknad. Det är inte fackets uppgift att pumpa in luft i medlemmarnas plånböcker. Vi ska se till att medlemmarna får höjda reallöner och det gör vi inte om alla beter sig som näringslivets toppar.
Vad tror du medlemmarna säger när det visar sig att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin får närmare en halv miljon för sina styrelseuppdrag?
– LO:s ordförande är en av få elitgrupper som faktiskt minskat gapet till en genomsnittliga industriarbetare. 1950 hade LO-ordföranden sex gånger högre inkomst än arbetaren, i dag har gapet krympt till 4 industriarbetarlöner. Däri ingår styrelsearvodena.
– Hennes olika styrelseuppdrag är inget extraknäck, det hör ihop med uppdraget som LO:s ordförande. Och hennes lön är satt med tanke på arvodena från styrelseuppdragen. I botten har hon ingen särskilt hög lön.
Hur mycket har hennes lön höjts med under det senaste året?
– 3 procent, precis som för den genomsnittlige LO-medlemmen.
