IF Metalls avtalsråd sa ja till den avtalsplattform som facken inom industrin presenterade för några veckor sedan.
Det innebär krav på att löneutrymmet ska motsvara 3,9 procent, eller minst 840 kronor per månad. Alla anställda ska få minst 400 kronor mer i månaden och avtalets lägstlöner, minimilönerna, höjas med 1 400 kronor mer i månaden.
Senast den sista december överlämnas kraven för de flesta avtalsområden. Med högkonjunktur, fulla orderböcker i företagen och rekordvinster pekar allt på en ovanligt het avtalsrörelse.
Innebär de goda tiderna att IF Metall satsar på ettårsavtal, avtalssekreterare Anders Tiderman?
– Vi kräver ettårsavtal, men vi tror samtidigt att många medlemmar är bekväma med de treårsavtal vi tidigare tecknat. I slutändan är det ändå det materiella innehållet som avgör om vi går med på en längre avtalsperiod.
Vore det inte lockande att gå med på ett flerårsavtal med tanke på att vi är på toppen av en högkonjunktur?
– Helt rätt. Detta talar emot en kortare avtalsperiod. Vi vet inte hur det ser ut 2008 eller 2009.
Tror du att arbetsgivarna är mer lockade av ett ettårsavtal nu när vi befinner oss på toppen av konjunkturen?
– Det kan finnas sådana röster bland arbetsgivarna, men i allmänhet tror jag att de föredrar fleråriga avtal med tanke på att de vill ha stabilitet och långsiktighet.
IF Metall sluter upp kring plattformen för facken inom industrin. Det innebär 3,9 procent eller minst 840 kronor i månaden. Varför inte utgå från snittlönen för tjänstemännen. Det skulle innebära minst 1 200 kronor?
– Omvandlat i procent skulle det innebära 7-8 procent för oss. Då kommer de också att kräva 7-8 procent. Då trycker vi upp nivån för alla och då är vi inne i en utveckling vi inte vill ha.
Varför överhuvudtaget prata procent, varför inte kronor och ören?
– Det är upp till varje förhandlingsdelegation att formulera sig. Vi har avtalsområden där avtalskraven traditionellt uttryckts i kronor och ören, till exempel stål och metall.
Inom just stål och metall samt gruv finns det företag som gör stora vinster. Där finns också förväntningar på höga lönelyft. Hur löser man det?
– Inte i centrala avtal i alla fall. I stället måste man lösa de frågorna lokalt och titta på system för vinstdelning, till exempel. Där har vi i facket inte varit tillräckligt alerta.
Vissa gruvavdelningar kräver 4 000 kronor mer i månaden. Är kraven och förväntningarna från gruvorna en tillgång eller ett problem för dig som facklig förhandlare?
– I detta fall ett problem.
På avtalsrådet fick ni kritik att Metall tycks söka problem inom LO men att samarbetet med tjänstemännen tycks gå som på räls. Kommentar?
– Helt fel. Att allt går som på räls är en missuppfattning. Alla förbund har sin resa att göra.
Vad menar du?
– Nu har vi gått ut först och presenterat vår syn. Vi har nu sagt ja. Vi får se den 5 december när alla förbund tagit ställning till plattformen.
Varför inte kompensera sig avtalsvägen för regeringens dyrare a-kassa?
– Det är fel väg att gå. Hur ska vi göra när barnbidraget sänks? Vi måste ställa kraven utifrån våra principer.
Avtalsrådet gav förbundsstyrelsen i uppdrag att slutgiltigt ta ställning till LO:s avtalspolitiska plattform och att varje förhandlingsdelegation formulerar sina specifika avtalskrav.




































































































































