DA-ANALYS:
Startskottet för 2007 års avtalsrörelse har gått. Avståndet mellan arbetsgivare och fack är större än på mycket länge, skriver Dagens Arbetes reporter Harald Gatu i en analys.
Störst är avståndet inom den privata industrins största avtalsområde: verkstadsindustrin. Där drar parterna åt var sitt håll så att en ocean skiljer dem åt.
Arbetsgivarna i Teknikföretagen vill ha öppningsklausuler så att företagen kan avtala om lokala lönesänkningar. De vill också sänka semesterlönen. Löneavtalet ska inte innehålla några regler hur löneökningar ska fördelas ute på företagen. De säger nej till individgarantier.
Huruvida de säger ja eller nej till generella ökningar är ovisst. I det sexsidiga dokumentet som facken fick i sin hand talades det om att inga generella löneökningar ska finnas i avtalet. Däremot talas det om ”låga generella påslag” i pressmeddelandet.
Hur arbetsgivarna vill öka flexibiliteten i arbetstiderna återkommer man till i januari då teknikföretagen preciserat sina krav. Förra gången krävde man möjlighet till lördagsarbete utan övertidsersättning.
Problemet för arbetsgivarna denna gång är att de inte möter något fackligt krav på kortare arbetstid som de kan sälja mot ökad flexibilitet.
I förra avtalsrörelsen föreslog arbetsgivarna individuella överenskommelser till visstidsanställning upp till ett år. Nu: två år.
Men även facket skärper tonen jämfört med för tre år sedan.
I år kräver IF Metall ett ettårsavtal med en lönepott på 3,9 procent – förra gången 2,7. Lägst innebär det 840 kronor i månaden – förra gången 560.
Individgarantin – den garanterade höjningen som alla ska ha rätt till – ska denna gång vara minst 525 kronor i månaden. Förra gången uppgick den till 350 kronor.
De fasta ersättningarna (för obekväm arbetstid, övertid och skiftgång) vill IF Metall nu höja med 4 procent, förra gången 3,5 procent.
Men den största skillnaden är ändå satsningen på dem som går på avtalets minimilöner, lägstlönerna. De vill IF Metall höja med 1 400 kronor. Förra gången formulerades höjningen av minimilönerna i procent och uppgick till 3,5 procent. Arbetsgivarna värderar IF Metalls nya krav till 10 procent.
Föräldralönen vill IF Metall utsträcka till 6 månader, precis som förra gången.
Det enda ”sifferkravet” som minskat är egentligen arbetstiderna. Nu släpper IF Metall kravet på kortare arbetstid, förra gången krävdes 9 timmars arbetstidsförkortning.
IF Metall släpper kravet på kortare arbetstid med hänvisning till dialogträffarna i höstas då medlemmarna knappast prioriterade frågan. Att frågan sjunkit i aktualitet hos medlemmarna kan säkert kännas som en lättnad för förbundets förhandlare. Erfarenheten visar nämligen att kortare arbetstid hittills bara kunnat växlas mot att arbetsgivarna fått igenom krav på ökad flexibilitet i arbetstiderna.
Slutsats: facket går ut hårdare den här gången. Man lägger sig till och med över Europa-normen som man annars genom hela 90-talet och fram till nu benhårt hållit fast vid. ”I takt med Europa” har för dagen ersatts med ”lite över Europa”.
Skälet heter produktivitetsutveckling. Alla som gått en facklig grundkurs vet att höjda reallöner bara kan hämtas ur ökad produktivitet. Effektivare företag ger bättre löner, på svenska.
I Sverige ökade produktiviteten med 7,2 procent mellan 2004 och 2006. Genomsnittet i de elva ledande industriländerna inom OECD var betydligt blygsammare: 3,9 procent.
Den siffran kan de fackliga förhandlarna luta sig tillbaka mot. Plus en ovanligt förväntansfull medlemskår.
Inte bara den snabba konjunkturuppgången och rekordvinsterna höjer förväntningarna bland fackets medlemmar. Även stigande chefslöner och diskussionen kring Svenskt Näringslivs Michael Treschow höjer avtalstemperaturen.
Teknikföretagens vd Anders Narvinge skruvade besvärat på sig när han tillfrågades om sin syn på Treschows uttalande. Han kallade Treschows utspel för en ”omvärldsbetingelse vi inte kan påverka”. Om det går hem ute i stugorna återstår att se.
