DA-ANALYS:
Reinfeldt hade säkert inte räknat med det. Men han gav Stefan Löfven ett genombrott som fackföreningsledare. Och han gav det nya storförbundet IF Metall en impuls till mobilisering.
Miljardnotan från regeringskansliet på Rosenbad till förbundshuset på Olof Palmes gata har visserligen ställt till det för IF Metall. Men fakturan innebär också att förbundet fått en extra vitamininjektion inför uppmarschen i avtalsrörelsen.
Inget piggar upp facket bättre än en tydlig klassfiende.
En borgerlig regering som via dyrare a-kassa försöker skrämma folk från facket och som dessutom via sänkt ersättning vill pressa ner lönerna är just en sådan tydlig fiende.
Kanske trodde Reinfeldts strateger att folk i gemen inte skulle förstå sambanden mellan a-kassa och lönebildning. Men facket har nu fått anledning att förklara sambanden, att a-kassan ytterst handlar om lönen och förmågan att sätta kraft bakom lönekraven. A-kassan är därför en angelägenhet även för dem som har arbete.
Det blir dyrare att stå utanför facket, var torsdagens signal från IF Metall inför mobiliseringen.
Därför var det heller ingen tillfällighet att Stefan Löfvens kongresstal av erfarna bedömdes som ett av de mest inspirerande tal som hörts från talarstolen på Folkets hus på decennier.
Kongressombuden gillade vad de hörde och de visade det.
Reinfeldt bjöd Löfven på möjligheten att agitera och mana till mobilisering på tröskeln till en avtalsrörelse som ser ut att bli något helt annat än vad vi vant oss vid under Industriavtalets snart decennielånga regim.
Rekord i vinster, rekord i aktieutdelningar, skenande chefslöner, stark ekonomisk tillväxt, den snabbaste sysselsättningsökningen sedan 1960-talet och begynnande rekryteringsproblem i den tidigare hårt åsatta verkstadsindustrin – allt detta höjer temperaturen och ökar förväntningarna.
Många luttrade lokala fackföreningsledare delar otåligheten hos Sture Bergwall på SSAB Tunnplåt i Borlänge: ”Vi har haft för få konflikter på sistone. Särskilt de unga vet inte vilken makt man kan få om man är enig och drar åt samma håll. Många vill att förbundet ska visa sin styrka. Sånt ger resultat.”
Om det utöver den rekordheta ekonomin även finns politiska skäl att mobilisera – då finns det anledning på att fundera om arbetsgivarna innerst inne är så förtjusta i att regeringens a-kasse-experiment lanseras precis i upptakten till avtalsrörelsen. Det finns inget som arbetsgivarna värdesätter mer än stabilitet. Och politiskt betingad oro försvårar arbetsgivarnas eget systemskiftesprojekt, öppningsklausulerna.
För fackets medlemmar finns därför dubbla skäl att mobilisera framöver: regeringens a-kassebeslut och arbetsgivarnas lönesänkarprojekt i form av öppningsklausuler.
Ibland är det som om historien går igen, men bara till viss del.
Gamle metallordföranden Bert Lundin tvingades konfrontera Fälldin-regeringen på 70-talet samtidigt som svensk industri drabbades av sin första strukturkris efter andra världskriget. Konfrontationen med ett tuffare SAF under Curt Nicolin bäddade fyra år efter det borgerliga makttillträdet för storkonflikten 1980.
I början av 90-talet befann sig svensk ekonomi i sin värsta kris sedan 30-talsdepressionen. Arbetsgivarna tog chansen och försökte överge kollektivavtalet och även den dragkampen avgjordes fyra år efter det borgerliga makttillträdet med Metalls övertidsblockad 1995.
Dagsläget både liknar och skiljer sig från 70- och 90-tal. Likheten rör borgerlighetens och arbetsgivarnas strategiska vilja att försvaga kollektivavtalet, nu med sämre, dyrare a-kassa och öppningsklausuler.
Skillnaden är att nu utmanas facket i en högkonjunktur, inte som under Fälldin- och Bildt-regeringarna under lågkonjunktur med företagsnedläggningar och stigande arbetslöshet.
Då – på 70- och 90-talen – tog det fyra år från de borgerliga makttillträdena innan konflikterna briserade. Den här gången kan utbrottet komma snabbare.
