DA-ANALYS
En lagändring ger arbetsgivarna tillfälle att försöka utöka makten över arbetstiden. De möts av ett fack som signalerar strid om lägstlönerna. Samtidigt blickar arbetsgivarna framåt, bortom årets avtalsrörelse.
Sverige är inne i en kokande högkonjunktur. Det avspeglas i arbetsgivarnas lönebud. 6 procent på tre år är mer än vad arbetsgivarna bjudit på mycket länge. Låt vara att kostnaden för en kommande pensionsuppgörelse ingår i den summan.
Budet är dubbelt upp mot förra gången för tre år sedan.
Då bjöd man 3,1 procent och avtalet landade på strax under 8 procent. Det blir knappast mindre denna gång – om det nu blir treårigt.
Facken kräver ettårsavtal. Som vanligt, skulle man kunna säga. Men normalt brukar den fackliga viljan att teckna ettårsavtal vara starkare i högkonjunkturer. Å andra sidan finns det en frestelse att teckna ett flerårigt avtal på toppen av en konjunktur. För hur ser konjunkturen ut om ett år? Kan man verkligen få ut mera om ett år än om man idag tecknar ett flerårigt avtal?
”Vad vi gör är att köpa arbetsfred”, sa Teknikföretagens vd Anders Narvinge på onsdagens presskonferens.
”Och vi gör det till ett pris som värnar konkurrenskraften hos våra medlemsföretag”.
Att köpa sig arbetsfred i en kokande högkonjunktur kostar mer än om vi vore inne i en lågkonjunktur. Men hur ska parterna kunna mötas i frågan om lägstlönerna? IF Metall kräver minst 1 400 kronor mer i månaden för dem som går på avtalets minimilöner. Kravet motsvarar 10 procent om året, svarar Teknikföretagen som erbjuder ungefär hälften – på tre år.
Men höjningen av lägstlönerna är strategiskt viktig. Inte bara för att det råder ett ordentligt medlemstryck bakom kravet. Om fler utländska företag kommer hit och utför arbete till avtalets lägsta lön så gäller det att höja golvet ordentligt. Allt annant vore att pressa snittlönerna nedåt.
Högkonjunkturen har vässat de fackliga kraven jämfört med tidigare år under Industriavtalets snart decennielånga regim.
Nu inramas lönerörelsen av företag med fyllda orderböcker, stigande vinster, rekordstora aktieutdelningar, en begynnande brist på arbetskraft samt en för arbetsgivarna besvärande debatt om chefslöner, där Svenskt Näringslivs ordförande lyckats med konststycket att reta upp sina egna.
Till inramningen hör också att facken, efter regeringens a-kassebeslut, känner all anledning att profilera sig. Inför risken att medlemmar skulle lämna facket efter höjningen av a-kasseavgiften känner nog åtskilliga fackliga förhandlare en vilja att visa vad man går för i syfte att visa sin legitimitet inför tveksamma medlemmar.
Arbetsgivarna bjuder på två sorters tändvätskor. Den första bär etiketten öppningsklausuler.
Att arbetsgivarna vill ge fritt fram till att åsidosätta riksavtalets minimiregler genom öppningsklausuler kan facken bara tacka för.
Få saker mobiliserar facket så bra som hotet mot kollektivavtalet. Det visade sig inte minst under 90-talsdepressionens mörkaste tid – i 1992 års avtalsrörelse – att det fanns en stark uppställning kring ett rikstäckande kollektivavtal.
Nej, arbetsgivarna räknar nog inte med att få igenom några öppningsklausuler i denna avtalsrörelse. Men det långsiktiga arbetet har inletts, efter tysk modell där det tog många år och små steg innan klausulerna var ett faktum.
Innerst inne anser nog arbetsgivarna att dagens krav på öppningsklausuler mest tjänar som investering för framtiden.
Den andra tändvätskan bär etiketten arbetstider.
Den matchen blir desto mer närliggande. Helt enkelt därför att kollektivavtalet framöver ska reglera arbetstiderna.
Arbetsgivarna vill ha större tillgång till övertid – dels genom att ersätta färre timmar med övertidsersättning, dels genom att ta bort det mesta av skyddsreglerna kring övertidsuttaget. Facket hävdar att en verkstadsarbetare kan tvingas jobba 416 övertidstimmar framöver. I praktiken ett borttaget tak.
Att kunna förfoga över mer arbetstid utan fackligt inflytande är ett gammalt arbetsgivarkrav. Den arbetstidskorridor – möjlighet för arbetsgivaren att ensidigt kunna variera arbetstiden – som Metall släppte in i avtalet 1998 kämpar Teknikföretagen varje gång att utvidga.
Nu kan den enskilde arbetsgivaren variera arbetstiden med 24 minuter om dagen om man jobbar mellan 7 och 16. Hädanefter vill arbetsgivarna att 4 timmar i veckan ska kunna läggas ut om man inte kommer överens med facket om något annat och om man jobbar mellan 6.30 och 16.30.
Om IF Metall skulle gå med på dessa förändringar innebär det att stupstocken ges en ny betydelse.
En stupstock har hittills inneburit en regel i avtalet som tas till om man inte kommer överens. Stupstocken ska vara så pass avskräckande i sin konstruktion att parterna lockas till att ingå en överenskommelse.
Men om stupstocken förändras till arbetsgivarens fördel kommer säkert många företag att lockas till att strunta i det lokala facket och i stället tillämpa avtalets stupstocksregler. Regler som skulle ge dem 4 extra timmar i veckan att fritt förfoga över. Utan övertidsersättning.




































































































































