DA-ANALYS: Att IF Metall och Teknikföretagen avtalsspurtar behöver inte betyda att ett nytt avtal är förestående. Spurten handlar mer om att rensa bordet innan medlarna tar över.
Att IF Metall på tisdagen samlade sex av sina förhandlingsdelegationer i Stockholm går att tolka på två olika sätt.
Antingen finns delegationerna på plats för att följa en eventuell målgång före torsdag 1 mars. Detta förutsatt att IF Metall och Teknikföretagen verkligen kommer överens på egen hand utan bistånd från de opartiska ordförandena, opo.
Eller också är förhandlingsdelegationerna på plats för att IF Metalls förhandlare ska få grönt ljus på det som de hittills är överens med arbetsgivarna om. I så fall tar opo kommando i förhandlingarna av ett par nyckelfrågor.
Det behövs ingen vildare fantasi för att räkna ut att lönerna och arbetstiderna är de verkligt hårda nötterna att knäcka. Där har parterna tydligt markerat att de står mycket långt ifrån varandra och det vore anmärkningsvärt om de lyckats närma sig varann så mycket att ett avtal vore inom räckhåll utan hjälp från medlare.
När det gäller arbetstiderna kräver arbetsgivarna bland annat slopat tak för övertiden. Arbetsgivarna vill också – om man inte kommer överens med det lokala facket – ensidigt kunna förlänga den ordinarie arbetstiden med fyra timmar utan övertidsersättning två dagar i veckan.
När det gäller lönerna är det lägstlönerna som är den tuffa frågan. IF Metall kräver 1 400 kronor mer i månaden för dem som går på avtalets lägsta löner – ett betydligt hårdare utgångskrav än vad LO presterade och ett krav som fått Teknikföretagens förhandlare att gå i taket.
Frågan är hur mycket förbundet kan pruta bort och sedan gå till avtalsrådet för att få igenom avtalet. IF Metall har bundit upp sig hårt kring lägstlönerna och har ett mycket starkt mandat från höstens avtalsträffar ute i landet.
Att slå vakt om avtalets lägsta löner upplevs ute på arbetsplatserna nämligen som ett försvar av själva kollektivavtalets förmåga att hålla lönenivåerna uppe. Orsaken till mobiliseringen kring lägstlönerna beror på ett nytt fenomen: gästspelande utländska företag som avlönar erfarna anställda med avtalets lägsta löner.
Detta sätter press på allas löner. Vilken lokal fackklubb blir så värst kaxig av att höra arbetsgivaren fråga: Varför avlöna en erfaren svetsare med 110 kronor i timmen när jag kan få en för 75?
Avtalets lägsta lön är annars avsedd för oerfarna, nyanställda yngre arbetare.
Frågan är om parterna kan hitta fram till en lösning som bägge kan acceptera. En modell vore att införa två olika lägstlöner. En för ungdomar och en annan för erfarna. I det gamla verkstadsavtalet fanns i praktiken fyra olika lägstlöner beroende på vilken grupp i det så kallade fyrgruppssystemet som den anställde inrangerades i. Men det var då det.
Man kan säga att lägstlönen har två funktioner, en för vardera parten. För arbetsgivarna som ingångslön för unga och oerfarna arbetare. För facket som skyddslön som minskar risken för lönekonkurrens.
Genom att införa två olika lägstlöner – en ingångslön för unga och en skyddslön för erfarna – skulle bägge parter kunna känna sig hyfsat nöjda. Modellen finns redan i det land dit såväl arbetsgivare som fackföreningar i växlande utsträckning brukar rikta sina blickar för att hämta inspiration – Tyskland.
