DA-ANALYS: En enda tabellruta i medlarnas slutbud kan avgöra arbetsfreden i verkstadsindustrin. I rutan finns siffrorna 450. Om inte siffrorna justeras uppåt väntar sannolikt varsel om konflikt.
Tabellrutan på A4-pappret visar hur mycket den lägsta lönen för en nyanställd verkstadsarbetare föreslås öka med.
En höjning med 450 kronor är långt ifrån tillräckligt för IF Metall som bundit sig hårt för att höja lägstlönerna med betydligt mer, 1 400 kronor.
Det beloppet, 1 400 kronor, återfinns i en annan ruta i medlarnas slutbudstabell. Men den höjningen ska gälla den som varit anställd i företaget i fyra år och som går på lägsta lön. Alltså en lägsta lön kopplad till anställningstiden.
Lägstlönehöjningar i form av anställningstidsstillägg är knappast något som imponerar på IF Metalls avtalsråd, som i slutändan kommer att säga ja eller nej till uppgörelsen.
För avtalsrådet torde det vara en annan lägstlön som är intressant: lägstlönen för nyanställda.
Skälet är enkelt.
Nivån på lägstlönen för nyanställda är viktig för den erfarne svetsaren från Polen när han får jobb i Sverige.
Och nivån på lägstlönen för nyanställda är även en angelägenhet för den erfarne men arbetslöse svetsaren från Säffle.
Vad händer när den arbetslöse Säffle-svetsaren, med a-kassa på 65 procent och hot om utförsäkring efter 300 dagars stämpling kan tvingas ta regeringens jobbgaranti som sänker ersättningen ytterligare? I det läget återstår knappast något bättre alternativ än att ta jobb på avtalets lägsta lön. Det är i alla fall flera tusenlappar mer än jobbgarantins ersättning.
På så vis riskeras lönerna pressas nedåt av såväl sänkt a-kassa som lägstlöner som inte tar hänsyn till individens yrkeserfarenhet.
Därför är striden om lägstlönen strategisk. Och måhända ett skäl för facket att inte vika sig utan konflikt.
Köpslåendet mellan parterna, som dirigeras av de opartiska ordförandena, verkar just nu mest handla om hur man ska byta lönenivåer mot avtalets längd.
Medlarna föreslår 3,3 procent för i år, vilket inte är så värst långt från fackens ettåriga krav på 3,9. För nästa år föreslås 3,1. Men sedan sjunker nivåhöjningen tredje avtalsåret till 2,2 procent.
Nu när de opartiska ordförandena tagit paus kommer de med största säkerhet att plussa på siffrorna både för potten och lägstlönen för nyanställda om det ska finnas någon rimlig chans till fackligt ja.
Men utgången är oviss. IF Metall-ledningen känner säkert att mobiliseringen på arbetsplatserna är god. Otåligheten att få visa tänderna är utbredd bland många fackliga förtroendemän som anser att facket som stridbar försvarsorganisation måste visa sin legitimitet inför medlemmarna. Det är dags att visa tänderna, sägs det.
Årets avtalsrörelse är Stefan Löfvens första som förbundsordförande. När hans företrädare inom gamla Metall, Göran Johnsson, debuterade för tolv år sedan avgjordes avtalsrörelsen först efter en övertidsblockad.
Den stridsmetoden är oerhört effektiv i en ”just in time”-ekonomi som bygger på snålt bemannade arbetsplatser med högt övertidsuttag och en produktion där lagerhållningen rationaliserats bort och där produkterna ska levereras i exakt tid.
I ett sådant industrisamhälle slår övertidsblockaden med full kraft utan att den fackliga organisationen knappt behöver lyfta en krona från de stinna strejkkassorna.
1995 var arbetslösheten fortfarande hög bland metallarbetarna, socialdemokraterna satt i regeringen. Men det blev ändå konflikt. Facket utlöste sin övertidsblockad, drev igenom början på den avtalade arbetstidsförkortningen och satte stopp för arbetsgivarnas försök att decentralisera lönebildningen.
I dag har vi en blomstrande högkonjunktur och borgerlig regering som facket knappast tar någon hänsyn till. Sammantaget minskar knappast stridsviljan av konjunkturläge och politisk regim.
Den 2 april skulle övertidsblockaden kunna utlysas. Om nu inte de opartiska ordförandena hittar nya siffror i den tabellruta för nyanställda där det i dag står plus 450.
