DA-ANALYS: Alla avtalsmodeller sätts på sina svåraste prov när högkonjunkturen kokar som hetast.

På söndag fyller Industriavtalet tio år och nu är det första gången det testas i en verkligt het högkonjunktur.

När vissa branscher går bättre än andra, när företag räknar hem sina högsta vinster någonsin, och chefer belönar sig efter måttstockar från Wall Street – då sätts den fackliga sammanhållningen på svåra prov.

I kväll gick tjänstemännen före och satte en norm på 10,2 procent för resten av samhället. Sif-ordföranden Mari-Anne Krantz och Ulf Bengtsson från Sveriges ingenjörer såg lite vilsna ut utan IF Metalls Stefan Löfven.

De skruvade generat på sig när de fick frågan: tänk om IF Metall kommer med ett bättre avtal nu då?

Att IF Metall skulle få ut något mer än de 10,2 procenten vore tidernas högoddsare. Det vore att utsätta Industriavtalet och dess tillskyndare för en opassande påfrestning lagom till tioårsdagen.

IF Metall har sex avtalsområden på banan. I minst två avtalsområden – gruv och stål – råder helt andra förutsättningar än i resten av industrin.

Om nu IF Metalls teknikavtal överensstämmer med Sif:s tycks det vid en första anblick som om nivåerna ligger nära utgångskraven. IF Metall krävde ettårsavtal på 3,9 procent – nu erbjuds man 3,7 första året, 3,5 andra året och 3 procent under det tredje året som kan sägas upp.

Men i de procentsatserna ingår kostnaden för den höjda avtalspensionen med 0,2 procent för vart och ett av åren – trots att systemet börjar gälla först 2008 och att arbetsgivarens kostnad för det gamla systemet då sjunker med lika mycket som det nya sägs kosta.

Lägstlönen för nyanställda har varit den stora knäckfrågan i teknikavtalet. Det är den strategiskt viktigaste lägstlönen, eftersom det är där många erfarna arbetare kan hamna. Sif får upp den med cirka 450 kronor om året i tre år. Den uppräkningen lär inte imponera på IF Metall.

IF Metall hade 450 kronor i höjning hemma redan i förra budet. Och det var ett av de tyngsta skälen för IF Metall att säga nej. Där måste IF Metall ha med sig en rejäl höjning till sitt avtalsråd som i slutändan säger ja eller nej till avtalet.

Så långt teknikavtalet. Det största. Men kanske inte det viktigaste – denna gång. Nu riktas allt fokus mot den krutdurk som finns i gruvor och stålverk. Där företagen badar i pengar, där växer också förväntningar och där skärps de fackliga kraven.

Gruvarbetarna kräver sina underjordstillägg och de vet att läget inte varit bättre än vad det är nu. Förra vårens löneoro i gruvorna ses bara som en förövning till årets kraftmätning.

När gruvarbetarna sätter sig på tvären får de med sig stålindustrin. Även där gör företagen storvinster. Stålklubbarna har ställt tuffare krav än förbundet. Från stålklubbarna är trycket hårt att ta bort det gamla avtalets grimma som hållit tillbaka den lokala löneutvecklingen på stålorterna under de senaste tre åren. På de åren har stålarbetarna fått en sämre löneutveckling än många andra grupper inom IF Metall – trots rekordvinsterna.

Att få ihop allt detta till ett samfällt svar till fredag lunch sätter IF Metalls ledning under sällsynt prövning.

Det sägs ofta att högkonjunkturen är fackets bäste vän. Så är det oftast. Men högkonjunkturer, de riktigt heta, har en förmåga att ruska om.

Det tidiga 1950-talets råvaruboom och höga efterfrågan efter krigsslutet fick svensk ekonomi att koka – det ledde till de centrala samordnade förhandlingarna. 1980-talets överhettade devalveringsekonomi trasade sönder LO-samordningen. Sedan, efter kriser, sorger och bedrövelser kom Industriavtalet som skulle ge resten av arbetsmarknaden stabilitet och en ribba för lönehöjningarna.

Tjänstemännen satte ribban i kväll. Men vad säger man i Kiruna efter fredag lunch?