DA-ANALYS. Allt fokus i avtalsrörelsen riktas just nu mot dragkampen inom verkstadsindustrin mellan Teknikföretagen och IF Metall. Men den verkliga krutdurken är gruv- och stålindustrin.
I kväll håller gruvavdelningarna i Aitik, Malmberget och Kiruna medlemsmöten med anledning av avtalsrörelsen. Syftet är att sätta tryck på förhandlarna och markera vilka förväntningar som finns i gruvorna.
Kravet på fyratusen kronor mer i månaden åt alla visar vilka stämningar som råder i Malmfälten. Gärna treårigt avtal, men aldrig under 4 procent om året, säger de fackliga gruvledarna.
Dessutom vill de ha en rejäl uppgradering av det centrala avtalet. Avtalet ska ge överjordsarbetarna rätt till samma delpension som underjordsarbetarna redan har. Vidare ska avtalet reglera underjordstilläggen, som i dag bestäms lokalt.
Oftast är underjordstilläggen detsamma för alla som arbetar under jord. Men gruvfacken vill ha divisorer som ger frontarbetarna, som har det tuffaste underjordsarbetet, högre procentuellt tillägg och att detta regleras i det centrala avtalet.
Rekordvinsterna tillsammans med chefslönerna gjorde fjolårets lokala löneförhandlingar i gruvorna konfliktfyllda. Stridslusten har knappast minskat sedan dess. Gruvfacken planerar, precis som klubbarna vid SSAB Tunnplåt i Luleå och Borlänge, att låta medlemmarna rösta om avtalen.
Stålindustrin är precis som gruvindustrin inne i ett vinstrus på grund av utvecklingen i Asien. Men medan gruvkollegorna efter diverse vapenskrammel kunde förhandla sig till en slant utöver det centrala avtalet var löneglidningen i fjol på stålverken ytterst blygsam: 0,3 procent mot 2,2 procent i gruvorna.
Därför är revanschlusten hög inom stålindustrin. Det visade inte minst reaktionerna sedan IF Metall spikat sina avtalskrav. Tunga stålklubbar utmanade förbundet och gick ut med krav på 1 200 kronor mer i månaden.
För IF Metalls förhandlare innebär mobiliseringen i gruvor och stålverk både en tillgång och ett problem. Fyllda Folkets hus-lokaler, intresserade medlemmar och hög aktivitet är den fackliga organisationens livsnerv. Att förhandla med starka medlemsröster i ryggen ger naturligtvis facket en styrkeposition. Signalerna kan inte undgå arbetsgivarna.
Problemet blir att hantera förväntningarna från de vinstrika orterna i gruv- och stålindustrin. Motparten är väl samlad och kommer inte att avvika en tiondels procent från den norm som Teknikföretagen spikar fast i och med sitt kommande avtal med IF Metall. Om Teknikavtalet blir det första avtalet som tecknas blir det ju en modell för resten av arbetsmarknaden.
IF Metalls förhandlare brottas samtidigt med ett särskilt problem som allvarligt kan komplicera gruv- och stålavtalen: pensionsfrågan.
När nu arbetarnas pensioner ska komma upp i tjänstemännens nivå så kommer det att kosta. Och det kostar mer för företag där en stor del av personal går skift. Alltså inom gruvor, stålverk, pappers- och massaindustri och inom den kemisk industrin. De får högre pensionskostnader. Skälet är att ob-ersättningar och skiftformstillägg gör att mångas inkomster hamnar ovanför brytpunkten på 7,5 basbelopp.
Den kostnaden vill naturligtvis arbetsgivarna ta av löneutrymmet. Och hur mycket blir då kvar? Och hur kommer reaktionerna då att låta i Luleå, Kiruna, Borlänge, Gällivare och Aitik?
I kväll kommer det att mullra från Folkets hus-lokalerna i norr. Gruvorna kommer att visa att de, tillsammans med stålverken, är avtalsrörelsens krutdurk.
