DA-ANALYS: Kunderna vill ha sin malm. Det stressar LKAB som samtidigt vet att företaget är första försvarslinjen för resten av arbetsgivar-Sverige. LKAB får inte ge efter. Kraftiga lokala lönelyft i Malmfälten kommer sprida sig, men inte bara till andra gruvor.
I Luleå, där SSAB:s masugnar snart kokar torra i brist på malm från Kiruna, väntar både fack och arbetsgivare spänt på utgången vid LKAB.
LKAB och SSAB är sammanflätade, inte bara industriellt. I fjol försökte Luleå-facket kopiera Kiruna-facket. Det kommer man att göra i år också.
Höga lönelyft i Kiruna pumpar upp krav och förväntningar inte bara i Luleå. I stål-Sverige är avståndet kort mellan Luleå och Borlänge och resten av Bergslagen.
Så ser arbetsgivarnas skräckbild ut. Därför måste LKAB hålla emot, trots att företaget egentligen kanske skulle ha råd att betala ut kraftiga lönelyft.
Men den här konflikten gäller inte bara LKAB. Den gäller hela industrin.
I stålindustrin, som precis som gruvorna lever gott på draget kring kinesisk ekonomi, finns mycket pengar.
Sandvik delar ut över 7 miljarder i år och SSAB är så penningstinnt att man är i färd med att köpa upp ett toppmodernt amerikanskt stålföretag för 55 miljarder. Ungefär lika mycket som Ford en gång köpte Volvo Personvagnar för.
Det finns, med andra ord, pengar i stålindustrin.
Men spridningseffekten stannar inte där. Inom verkstadsindustrin, som sorterar under arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen som satt normen för årets 3-procentiga avtalshöjningar, finns en rad företag som arbetar mot just stålet och gruvorna. Även där är vinsterna höga.
Därför backas LKAB:s förhandlare upp av en stor del av arbetsgivar-Sverige och inte minst normsättarna Teknikföretagen.
Årets konflikt är samma visa som så många gånger förr. I företag med höga vinster skapas förväntningar om höga lönelyft. Det är inget konstigt med det. Det är en del av marknadsekonomin. Men det är en del av verkligheten som skapar huvudvärk för arbetsgivarna – och för facket.
När arbetsgivare sluter ett riksavtal med en fackförening görs det utifrån en analys. Vad är en långsiktigt stabil löneökningstakt för hela landet? Hur mycket kan lönerna öka utan att det för med sig arbetslöshet, utslagning av företag och annat elände?
Så långt ett nationellt perspektiv.
Problemet uppstår när det nationella krockar med det regionala. När vissa regioner och branscher kokar av hög lönsamhet måste arbetsgivare och fackförbund på nationell nivå hitta metoder att krångla sig ur besvärliga lägen.
Där är Gruvorna arbetsgivareförbund, uppbackade av resten av arbetsgivar-Sverige, och IF Metall i dag. Onsdagens överläggningar gav ingen öppning. Läget är fastlåst: de strejkande fortsätter strejka tills förhandlingarna återupptas, företaget säger att de aldrig förhandlar under strejk. Konflikten och fastlåsningen är klassisk.
Parterna har, med andra ord, ännu inte hittat metoden att krångla sig ur LKAB-konflikten.
Möjligtvis kan detta bero på oskickliga förhandlare på LKAB. Företaget kunde ha valt linjen att snabbt överstöka de lokala förhandlingarna, om inte annat för att undvika fjolårets kraftmätning inför öppen ridå.
LKAB valde en annan linje och snart riskerar masugnarna vid SSAB i Luleå att slockna.
I stället för att snabbt och smidigt göra upp lokalt är allt fokus nu riktat mot Malmfälten. Alla strålkastare riktas mot Kiruna och gruvtolvans Harry Rantakyrö är i dagarna en av landets mest citerade personer.
Hanteringen ter sig obegriplig. Hur osannolikt det än låter tycks LKAB ha trott att de kunde köra den hårda linjen mot gruvfacket.
Företaget trodde att 148 kronor generellt, några hundralappar i ett lönesystem och avbrutna lokala förhandlingar skulle få gruvarbetarnas glöd att falna. I stället kan LKAB ha tänt en gnista för resten av industrin.
