DA-ANALYS: Malmen, gruvorna och stålet. De gamla näringarna regerar. Med LKAB som världens mest lönsamma gruvföretag och SSAB som världens mest lönsamma ståltillverkare känns allt snack om den nya ekonomin ännu mera fjärran.
Tiderna förändras. I årtionden har de anställda i landets bruksorter och gruvsamhällen hört trosvissa analytiker spå de gamla näringarnas utdöende.
På anslagstavlan i ett fikarum på LKAB i Kiruna sitter fortfarande ett gulnat klipp från slutet av 1970-talet då dåvarande industriministern Nils G Åsling spådde gruvornas död.
Malmen, sades det, skulle skyfflas från dagbrott i Brasilien och Australien. Inte borras ur kilometerdjupa orter långt nere i någon norrbottnisk berggrund.
Och världens stål skulle valsas i jättelika verk av lågavlönade arméer av sydkoreanska arbetare.
I dag räknas LKAB som världens mest lönsamma företag. Det gamla gruvföretagets vinstmarginal, vinstens andel av försäljningen, slår närmsta konkurrenten, en kinesisk bank inriktad på byggkrediter, med hästlängder.
I dag glöder små, tidigare uträknade stålorter som Långshyttan och ett öppnande av den sedan femton år nedlagda järnmalmsgruvan i Dannemora rycker allt närmare. Tiderna förändras.
Svenskt stål biter, har det länge hetat. Nu är det svenska stålet utrustat med rejäla huggtänder.
Läs bara de senaste veckornas rubriker om SSAB, en stålfusion en gång framtvingad av staten när Wallenberg och Grängesbolaget en gång inte orkade bry sig om stålets framtid:
”Börsen i dag: SSAB-stålet glöder”, ”SSAB slår alla förväntningar”, ”SSAB-aktien rusar efter kanonrapport”.
Och de kvartalssiffror som stålbolaget redovisade i går får finanshajar att dregla av vällust. Vinsten upp 39 procent jämfört med fjolårets rekordnivå. Försäljningen upp 15 procent. Avkastningen på eget kapital över 30 procent, vilket är en sanslöst bra notering.
Siffror som ger de fackliga förhandlarna ammunition inför de lokala löneförhandlingarna.
Att SSAB lägger 55 miljarder kronor på Ipsco välkomnas av facket. Köpet kan gynna verksamheten i Luleå, Borlänge och Oxelösund. De nya, moderna stålverk som finns i USA är knappast några hot, snarare komplement. Vilket har tekniska orsaker.
De amerikanska verken framställer stålet ur skrot, inte ur malm som i Sverige. Den höghållfasta tunnplåt och grovplåt som SSAB är världsledande på bygger på kvalitéer som bara kan fås ur malmbaserat stål. Skrot innehåller helt enkelt för mycket föroreningar för att de ska kunna vara tjänliga för SSAB-plåten.
Däremot kan svensktillverkade stålämnen från Luleå och Oxelösund mycket väl skeppas över till Ohio och Alabama för att valsas. Och valsad plåt från Borlänge och Oxelösund skulle, teoretiskt, kunna härdas i ugnen i det splitternya verket i Alabama.
Det är just det facket hoppas på.
Nya jobb? Knappast. Men sannolikt säkrare jobb. Stålet, liksom gruvorna, är hårt slimmade, högproduktiva och, än så länge, extremt lönsamma näringar. Förr, på 1970-talet, ansågs globaliseringen hota gruvorna och stålet. I dag tillhör de svenska gruvorna och stålverken globaliseringens verkliga vinnare. Tiderna förändras.
