DA-ANALYS: Hela havet stormar – som det brukar göra mellan två avtalsrörelser. Men nu är aktörerna fler och mer oberäkneliga.
Fackförbund och arbetsgivarföreningar försöker hitta styrkepositioner inför nästa avtalsdrabbning om några år.
Aktörerna är många. En del slänger ut brandfacklor, somliga skickar ut försiktiga trevare medan andra upprepar gamla ståndpunkter.
IF Metallordföranden Stefan Löfven har orsakat media-uppståndelse efter en intervju i Svenska Dagbladet.
Egentligen sa han inget nytt. Han upprepade förbundets uppfattning från den gångna avtalsrörelsen: nej till jämställdhetspotter. Bättre att satsa på höjda lägstalöner.
IF Metall har sin inställning och den gäller nog tills man fattat beslut om en ny. Den gäller, enligt Löfven, in i nästa avtalsrörelse.
Att IF Metall förordar höjda lägstalöner framför jämställdhetspotter är knappast någon överraskning. Löfven gör klart var förbundet – fortfarande – står.
Det kan bero på fler saker:
• Varför överge en tidigare intagen ståndpunkt om man fortfarande tror på den? Att överge den vore detsamma som att säga att man hade fel.
• IF Metall ser sin linje som framgångsrik. Förbundet krävde 1 400 kronor mer på lägsta lönerna – man fick 900 kronor. Dessutom lades höjningen på dem som fyllt 18 år och kopplades inte till anställningstid. Vilket var strategiskt viktigt för att motverka lönedumping av exempelvis inhyrda, erfarna svetsare från utländska företag.
• IF Metall behöver, precis som alla andra aktörer, hitta en styrkeposition i det alltmer ovissa avtalslandskapet. Det är därför han upprepar en redan intagen ståndpunkt med sånt eftertryck. Alternativet hade varit att säga ”vi avvaktar och ser hur det blir”.
Men den som avvaktar kanske förlorar kursen på den gungiga avtalsseglatsen. Vindarna blåser från många olika håll.
IF Metalls viktigaste partner under det tioåriga industriavtalet har varit industritjänstemannaförbundet Sif. Den organisationen genomgår just nu en drastisk förvandling. I och med sammangåendet med handelstjänstemännen i HTF blir det nya förbundet numerärt större än IF Metall. Bara det kan vara en omställning för IF Metall som alltid varit störst – förr i den gamla LO-samordningen och hittills inom industriavtalskartellen.
Inte nog med att det nya Sif+HTF-förbundet (Unionen) blir störst. Det blir också, med handelstjänstemännens intåg, dessutom mer präglat av hemmamarknaden. Vad betyder det för den oomtvistade normen bland industrins fackföreningar och arbetsgivare: avtalen på den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara taket för resten av arbetsmarknaden.
Lägg därtill omgrupperingarna på arbetsgivarsidan. Gårdagens hökar har blivit lite mer av duvor. I hopp om att LO ska kompromissa bort delar av konflikträtten räcker de ut handen i hopp om ett nytt huvudavtal med LO. Saltsjöbadsavtalet kan få en efterföljare lagom till dess 70-årsdag.
Att komma överens direkt med LO har visat sig locka arbetsgivarna. Den politiska vägen över arbetsmarknadsminister Littorin är inte lika öppen som man hoppats på. Littorin har nog med a-kassan och ett kommande förslag om f-skattebevis som kan slå undan mycket av arbetsrätten. Vill arbetsgivarna rucka på fackens konflikträtt får de ta detta direkt med facken, är Littorins inställning.
Därför sträcker Svenskt Näringsliv ut handen mot LO. Därför talar arbetsgivarna om samverkan igen.
Det var, om man så vill, femtio år sedan sist. Då, i spåren av en annan febrig högkonjunktur bönade dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen om centralt samordnade förhandlingar med LO för att få hejd på inflationen.
Den gången, på 1950-talet, gungade avtalshavet rejält. Råvaruboomen i skuggan av Koreakriget eldade på inflationen och de förbundsvisa förhandlingarna utvecklades till en enda huggsexa. Därför centraliserades löneförhandlingarna. Metall var störst och kunde hålla i LO:s taktpinne.
Hela havet stormar alltså, så som det brukar mellan två avtalsrörelser. Skillnaden mot förr är att vi har fler aktörer som är jämnstora och fler som inte riktigt vet vilken hamn de ska anlöpa.
