DA-ANALYS: Två kandidater står mot varandra. Demokratiskt sundhetstecken eller fackligt etikettsbrott? Valet av ny avtalssekreterare delar IF Metall.
För en vecka sedan blev det offentligt att det finns två kandidater till ett av landets tyngsta fackliga uppdrag, IF Metalls avtalssekreterare.
Bakgrunden är att förbundets avtalssekreterare Anders Tiderman i år går i pension.
I oktober offentliggjorde förbundsledningen att den nominerat Veli-Pekka Säikkälä, i dag chef för förhandlingsenheten, till Tidermans efterträdare.
Men Säikkälä var inget oomstritt val för organisationen. Under hösten pågick aktiviteter ute i avdelningarna för att nominera en motkandidat hämtad från Säikkäläs egen enhet på förbundskontoret: förhandlingsombudsmannen Tommy Thunberg.
När nomineringstiden gick ut i december visade sig att nästan hälften av avdelningarna, 25 av 52, nominerat Thunberg. Förbundsledningen var utmanad. Det annars så väloljade fackliga rekryteringsmaskineriet fungerade inte på samma sätt som tidigare.
Att två förbundsfunktionärer kandiderar till en av förbundets allra viktigaste poster hör minsann inte till vanligheterna.
I Metall får man gå tillbaka sjuttio år, till 1930-talets strider mellan kommunister och socialdemokrater för att hitta något liknande.
Kommunisten Oscar Westerlund, andre förbundsordförande sedan 1922 utmanade gång på gång sittande förbundsordförande på kongresserna. Men han lyckades aldrig bli nummer ett förrän han femton år senare följt sin partiledare Karl Kilbom tillbaka till socialdemokratin.
Den gången gällde det ett val mellan sinsemellan stridande ideologier, en motsättning som slagit rot långt inne på självaste förbundskontoret.
Så är det inte idag. Säikkälä och Thunberg har såsom kuggar i apparaten sett till att verkställa vad kongresser, avtalsråd och förbundsstyrelser beslutat.
Att det nu finns två kandidater handlar om något annat. Revolten mot förbundsledningen har flera sinsemellan oberoende rötter.
1. Det finns sedan länge ett missnöje med industriavtalet. Trots att industriavtalet gett medlemmarna både reallönehöjningar och kortare arbetstid finns det ett missnöje över vad avtalen gett. I synnerhet inom vinstrika branscher där klubbar och medlemmar tycker att förbundet kunde ha varit mer stridslystet. Många knorrar också över ett växande gap till tjänstemännen.
2. Kritiker upplever förbundet som toppstyrt. Avtalsråden förvandlas, säger kritikerna, till församlingar där det inte går att ändra på några tyngre beslut.
3. Förbundet anses försumma gamla fackliga kärnfrågor som arbetsmiljö och arbetets innehåll, det goda arbetet.
Den här kritiken har funnits länge. Men dess förespråkare skulle knappast kunna mobilisera 25 avdelningar för att utmana förbundsledningen och förklarar därför inte omfattningen av revolten.
Det krävs mer än så.
I den pågående revolten finns ett nytt inslag: lokalombudsmännens roll. Det är ofta lokalombudsmän som utåt för avdelningens talan mot förbundsledningen, vilket är ett totalt nytt inslag.
Ett tecken på att förbundets karaktär har förändrats.
IF Metall är inte som gamla Metall. Där skulle knappast lokalombudsmän offentligt ha utmanat sin ledning några månader inför en kongress – i synnerhet inte vem som ska representera förbundets avtalsarbete framöver.
Måhända har inflödet av ombudsmän från Industrifacket med en annan kultur och andra traditioner förändrat organisationen mer än vad någon kunde ana.
Industrifackets lokalombudsmän hade på sin tid – generellt – en annorlunda ställning är Metalls. Industrifackets medlemsföretag var oftast mindre företag med svaga klubbar. Det gav lokalombudsmannen en stark ställning i avdelningen.
Inom Metall däremot dominerades verksamheten ute i landet ofta av stora, starka klubbar på de stora industrierna. I de avdelningarna fick lokalombudsmannen ta hand om ”resten”. Den som förde avdelningens talan var i regel den förtroendevalde avdelningsordföranden, inte den anställde ombudsmannen.
Måhända har den förändrade sammansättningen av ombudsmannakåren i landet påverkat och förstärkt revolten inför avtalssekreterarvalet. Det innebär inte automatiskt att det är ombudsmän från före detta Industrifacket som står bakom. Men inflödet av nya ombudsmän har sannolikt präglat kulturen inom det nya storförbundet och gjort ombudsmännen frimodigare i sitt sätt att agera.
Att den breda skaran av medlemmar – eller förtroendevalda ute i klubbarna – skulle se någon större skillnad mellan Veli-Pekka Säikkälä och Tommy Thunberg är knappast troligt. Så kända är de inte. Och bägge expedierar, som sagt, förbundets avtalspolitik.
Bägge får goda vitsord utifrån landet och bägge anses vara mycket duktiga förhandlare. Men olika till sin karaktär. Säikkälä beskrivs ofta som den sluge, Thunberg som den lyssnande.
Thunbergs anhängare talar gärna om vikten av en ny ledarstil. Säikkäläs supportrar betonar hans erfarenhet. Det var trots allt Säikkälä som i fjol ledde förhandlingarna på förbundets största avtalsområde, teknikavtalet. Hans erfarenhet kommer säkert att bli förbundsledningens viktigaste arsenal när kongressen ska ta ställning till de bägge kandidaterna den 14 maj.
Om nu bägge är kvar på tåget till dess.
Frågan är nämligen: kan IF Metall verkligen riskera ett öppet val där segraren riskerar få 51 procent av ombuden? Med vilken auktoritet kommer då den nye avtalssekreteraren att nästa år gå upp till Storgatan på Östermalm för att lägga fram förbundets avtalskrav inför Teknikarbetsgivarna?
Den sittande valberedningen har en grannlaga uppgift framför sig. Valberedningen behöver inte, enligt stadgarna, meddela vem den nominerar förrän sex veckor före kongressen.
Ingen automatik tvingar valberedningen att följa förbundsstyrelsens förslag. Lika lite som den måste förorda den kandidat som fått flest avdelningar bakom sig.
Valberedningen har till uppgift att se till verksamhetens bästa. Dess rekommendation blir viktig för utgången. Och den som inte blir nominerad kommer säkerligen att få känna trycket att stiga tillbaka just för att undvika öppen strid på kongressen.
Avtalssekreterarjobbet är ingen skitsyssla. Sedan posten inrättades inom Metall för precis 50 år sedan har avtalssekreterarna haft en viktig nyckelställning under vitt skilda epoker.
Bert Lundin var den förste och kom att leda avtalsarbetet när den solidariska lönepolitiken sjösattes under de centralt samordnade LO-förhandlingarnas första år. Holger Olsson höll i rodret under sjuttiotalets arbetsrättsoffensiv och vilda strejkår.
Efter ett mellanspel av både Stig Malm och Leif Blomberg tog Göte Larsson över och styrde förbundet på en synnerligen stormig resa med avhopp från LO-samordningen några år innan den extrema överhettningsekonomin kokade över och kraschade i 90-talsdepressionen. Larsson avslutade med en kännbar övertidsblockad som i princip både räddade kollektivavtalet och satte igång arbetstidsförkortningen. Med efterföljaren Anders Tiderman kom industriavtalet och det fördjupade samarbetet med tjänstemännen.
Tidermans efterträdare kommer att behöva lotsa IF Metall ut på ett ovisst och till synes ostadigt avtalshav. Osäkerhet råder om de närmsta vännernas trohet.
Gamla Sif har blivit Unionen som vill att tjänstemännen ska få ökad tyngd i de kommande förhandlingarna. Inom LO-familjen stärks rösterna som varit kritiska till exportindustrin som riktmärke i förhandlingarna. Inom LO stundar dessutom ett ovisst nyval av avtalssekreterare. Bland arbetsgivarna är konstellationerna oförutsägbara och där de som vill urholka kollektivavtalet fått råg i ryggen efter EG-domen i Laval-målet.
Till de försvårande förutsättningarna hör också att nästa avtalsrörelse väntas äga rum i lågkonjunktur.
Många inom IF Metall gläds åt att det nu finns två kompetenta kandidater och ser det som ett demokratiskt sundhetstecken. Andra våndas inför de kommande fyra månadernas osäkerhet och tycker att etiketten är bruten.
Den 14 maj vet vi. Då har kongressen bestämt sig för vem som ska bistå IF Metalls förbundsordförande Stefan Löfven nästa gång. Till skillnad från fjolårets avtalsdebut kommer Löfven 2010 inte längre ha två garvade bisittare som Anders Tiderman och vice förbundsordföranden Leif Ohlsson till sitt förfogande. De har bägge pensionerats då.
Framför allt behöver han en avtalssekreterare som inte bara är skicklig utan som också har auktoritet ute i förbundet.
Bollen ligger hos valberedningen.
