DA-ANALYS: Minns ni slutet av nittiotalet? Det var då vi var på väg in i den nya ekonomin, telekombranschen gödde börsen och Ericsson var hela Sveriges guldkalv. Sanningen är: Ericsson är ännu mer lönsamt i dag. I går varslades 200 anställda i Kumla.
Totalt ska tusen anställda bort i Sverige. Det är ingen nyhet. Det aviserade Ericsson-ledningen redan i januari. Men det var svårt att ta uppgifterna på allvar den gången.
För samtidigt som det talades om besparingar så presenterades en gigantisk, sanslös, smått ofattbar vinst på 30 miljarder kronor.
Och en vinstmarginal – vinstens andel av försäljningen – på 16 procent. Att jämföra med 10 procent klang- och jubelåret 1998. Ändå ger Ericsson krisrubriker som om det vore krigsrubriker.
16 procents vinstmarginal är dubbelt så mycket som vad världens mest lönsamma och välskötta bilföretag Toyota mäktar med.
Men 16 procent är ändå mindre än de 20-22 procent som företaget skämde bort marknaden med under 2004 till 2006.
Ericsson är knappast i kris. Men Ericsson sparar.
Frågan är vad det sparar att ge 200 metallarbetare i Kumla sparken.
Det finns intressanta uppgifter inifrån Ericsson om åtgärder som skulle ge betydligt större besparingar än att skicka hem ett par hundra Kumla-bor.
En åtgärd är: byta förpackningsmaterial från trä till kartong.
En annan är: ändra transportsätt från flyg till mera båt och järnväg. Visserligen förlängs ledtiderna vilket må sticka i ögonen på just in time-fanatikerna. Men å andra sidan sparar man pengar och skonar samtidigt miljön.
Bägge dessa åtgärder skulle – enligt företagets egna beräkningar – spara mångdubbelt större belopp än att sparka 200 anställda i Kumla.
Att tjäna stora pengar på en marknad som ständigt växer må vara varje företags önskedröm. Varje dag tecknas 1,6 miljoner nya mobilabonnemang. I ett land som Indien sätter Ericsson upp en ny radiobasstation var tjugonde minut.
Ericsson finns på plats där expansionen drar iväg i rasande fart, Indien, Kina, Afrika, Latinamerika. Det gör att företaget tjänar pengar, gör lysande resultat. Måhända inte lika lysande som tidigare år. Men dock lysande.
8 miljarder till aktieägarna signalerar heller knappast någon kris.
I dag återstår inte ens hälften av de 16-17 tillverkningsfabriker som företaget hade i Sverige för tio år sedan. De som på 1950- och 60-talet byggdes upp utanför Stockholm har en efter en överlämnats till amerikanska kontraktstillverkare – för att sedan läggas ned: Norrköping, Söderhamn, Linköping, Visby, Karlskrona och i går Östersund.
Östersundsjobben flyttar inte utomlands. Tillverkningen av AXE-växlar hamnar i Ericssonfabriken i Katrineholm. Ericsson överraskar med att insourca.
Men det är knappast en tröst i Östersund.
