DA-ANALYS: Nu gör bemanningsfrågan comeback på allvar. Avtalsrörelsens heta tvisteämne som speglar ”just in time”-samhällets konfliktkärna: Företagens behov av precisionsbemanning kontra den enskildes behov av stabila levnadsvillkor.
I går började avtalsrörelsen på allvar. Teknikföretagens chefsekonom Anders Rune och förhandlingschef Anders Weihe presenterade förutsättningarna för avtalsrörelsen.
Det fanns en kristallklar logik i dispositionen av presentationen.
Först en dragning av det ovissa ekonomiska läget. Det fria fallet har bromsats upp. Men krisen fortlöper och återhämtningen riskerar allvarliga bakslag. Företagens investeringar fortsätter rasa vilket slår hårt mot svensk verkstadsindustri som till största delen tillverkar investeringsvaror, inte konsumtionsvaror.
Sedan: ska vi hänga med måste vi kunna ha ”komparativa fördelar”. Vi måste vara bättre – och framför allt mer flexibla – än andra.
Och sedan kom slutsatserna: Vi måste ha flexibla löner, arbetstider och anställningsformer. Helst ska hela kollektivavtalet kunna förhandlas bort och anpassas till det enskilda företagets behov.
· Flexibla löner räknar inte ens arbetsgivarna med att kunna driva igenom.
· Flexibla arbetstider finns redan. Men arbetsgivarna vill att det ska bli enklare och billigare att få igenom flexibla arbetstider på företagen. I dag kan facken kräva kompensation för att gå med på flexibla arbetstider eftersom parterna måste göra upp lokalt.
· Återstår flexibla anställningsformer. Den frågan ser ut att bli ett riktigt stridsäpple.
Att Anders Weihe uppehöll sig relativt länge vid den frågan var knappast någon tillfällighet. Bemanningsfrågan ser ut att bli en av de verkliga stötestenarna i den kommande avtalsrörelsen.
Han lade ut texten och tycktes märkbart bekymrad av de fackliga signalerna om att vilja begränsa rätten att anlita bemanningsföretag.
Arbetsgivarna pressas av ”just in time”-samhällets krav på precisionsbemanning: rätt antal människor vid rätt tidpunkt.
För arbetsgivarna är anlitande av bemanningsföretag en smidig form att parera snabba upp- och nergångar i produktionen. Personalavdelningen slipper slösa tid på att söka folk som ska kallas på intervju, granskas och sedan kanske visstidsanställas.
Därför läggs allt över på bemanningsföretaget – som snabbt kan kopplas bort så fort orderstocken börjar vika. Utan några långa uppsägningstider.
När industrin framöver får bättre fotfäste kommer nyrekryteringen av personal att gå genom i första hand bemanningsföretag.
Visserligen har den som sagts upp företrädesrätt till jobbet nio månader efter uppsägningen. Men den bestämmelsen kan företagen strunta i. Det har domar i Arbetsdomstolen gett grönt ljus för.
I januari 2003 förlorade dåvarande Metall det så kallade Abu Garcia-målet i Arbetsdomstolen. Domen underlättade för företagen att anlita bemanningsföretag i stället för att återanställa den uppsagde.
Domen blev ett bakslag för facket. Efter det försökte facket driva frågan i både 2004 och 2007 års avtalsrörelser.
Men då – i ett läge med brist på arbetskraft och kokande högkonjunktur – var frågan knappt ljummen.
Nu – när var femte metallarbetare går utan arbete – håller frågan på att bli brännhet.
I fackets ögon har Abu Garcia-domen gett arbetsgivarna ett obehagligt tillhygge.
En och annan lokal facklig förhandlare har under krisens gång ställts inför motpartens ultimatum: ”Gå med på avsteg från turordningen, annars säger vi upp rubbet och tar in bemanningsföretag i stället.”
En förhandling är en kraftmätning mellan olika intressen. Facket försvagades efter Abu Garcia-domen. Men inför den kommande konjunkturuppgången har man hittat en punkt där motparten tycks vara sårbar. Arbetsgivarna månar om möjligheten till precisionsbemanning.
Frågan engagerar. Bland de över 70 000 arbetslösa medlemmarna i förbundet finns många som undrar varför inte återanställningsrätten gäller i verkligheten. ”Varför ska ett bemanningsföretag ta det jobb som jag hade och som jag enligt rätten om återanställning borde få tillbaka?”
Onekligen en fråga för IF Metall att mobilisera medlemmarna kring.
