Han fick ett av den fackliga världens mest prestigefyllda pris. Men han fick inte ta emot det själv. Han fick inte ens möjlighet att tacka.
Metalls förre internationelle sekreterare Bengt Jakobsson har belönats med den sydafrikanska landsorganisationen Cosatus pris för förtjänstfulla insatser mot den gamla rasåtskillnadspolitiken.
Men han fanns inte på plats när priset nyligen delades ut.
Han visste inte ens om han var inbjuden eller inte.
Han nominerades av svenska LO. Men LO såg inte till att han var på plats under priscermonin.
–Nej, LO hade redan en representant på Cosatus kongress och som tog emot priset. Han tackade å Bengts vägnar, säger Keth Tapper på LO.
Det var Keth Tapper som nominerade Bengt Jakobsson till Cosatu.
–Jag nominerade honom i juli och bad Cosatu höra av sig. Det gjorde de inte.
Men varför ordnade ni inte så att Bengt Jakobsson själv kunde ta emot priset?
–Han kunde inte.
Kunde inte?
–Nej, men vad jag förstår ska IF Metall nu ordna så att han får åka ner.
När fick ni reda på att han skulle få priset?
–Några dagar innan.
Tog ni kontakt med pristagaren då?
–Problemet var att det var ont om tid. Vi fick reda på att Bengt skulle få priset tätt inpå själva prisutdelningen.
När då?
–Jag gissar att det var på söndagen.
…och prisutdelningen var på…?
–Tisdagen eller onsdagen.
Framfördes det någon hälsning från pristagaren till Cosatus kongress?
–Ja det gjordes …eller jag vet faktiskt inte om LO:s representant kontaktade honom. Nej, det vet jag inte.
Under sin tid som internationell sekreterare på Metall gjorde Bengt Jakobsson ett trettiotal resor till Sydafrika. Metall var en av de viktigaste biståndsgivarna till den spirande fackföreningsrörelsen under apartheidregimen. Därför fick Bengt Jakobsson priset.
Han vet inte varför han inte fick möjlighet att ta emot priset.
–Nej, jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att andra pristagare var där.
Räknade du med att få åka till prisutdelningen?
–Jag fick ett besked från Cosatu om att en biljett ställts ut till mig. Sedan hörde jag inget mer.
Hörde inte LO av sig, de hade ju nominerat dig?
–Nej, jag hörde inte av dem. Jag hade ju kunnat åka själv men jag visste faktiskt inte om jag var inbjuden eller inte.
Är inte det lite märkligt?
–Jo, det är klart. Men det kanske inte ansågs som särskilt viktigt. Hursomhelst är det inget jag går och funderar över.
Hur fick du reda på att du skulle få priset?
–Två dagar innan priscermonin ringde Cosatu och berättade. De ville att jag skulle komma ner. Men att åka ner med två dagars varsel…jag vet inte, då hade jag varit tvungen att lösa en business class-biljett för att överhuvudtaget kunna komma dit. Det är svårt att komma iväg med så kort varsel. Dessutom var det lite märkligt att komma som en eftersläntrare bland alla andra pristagare som var inbjudna från början.
Var det ingen svensk därnere som kontaktade dig?
–Jo, en representant från LO-TCO:s biståndsnämnd sms:ade och frågade varför jag inte var på plats.
Vad svarade du?
–Att den frågan måste gå till LO.
Och ingen från LO ringde dig och frågade om du ville hälsa kongressen något?
– Nej, jag hörde ingenting.
Keth Tapper på LO säger att Bengt Jakobsson nu kommer att bjudas in till lunch på LO. Där får han till slut ta emot sitt pris från den sydafrikanska fackföreningsrörelsen.
–Den lunchen ser jag verkligen fram emot, säger han.



































































































































