DA-ANALYS: Måndagen var avtalsrörelsens första dag. Finanskrisen kastar sin skugga över lönematchen. Det märks. Arbetsgivarna pratar om nollavtal och facken tar till nationalekonomiska argument för lönelyft. Välkommen till 2010 års avtalsrörelse.
Scenförändringen kan inte ha varit mer rik på kontraster.
Förra avtalsrörelsen utspelades mot en fond av rekordvinster, bonusfester och prisökningar.
Nu, däremot, går en halv miljon arbetslösa. Exportföretagen anar i bästa fall ljuset långt bort i tunneln. Och det stora hotet mot ekonomin är i dag sjunkande priser.
För ett par veckor sedan kom Statistiska centralbyrån med sin månatliga rapport om prisökningarna i landet.
Priserna ökar inte. De sjunker.
I september hade den allmänna prisnivån sjunkit med 1,6 procent jämfört med året innan.
Året innan låg prisökningstakten på plus 4,5 procent. I dag alltså minus 1,6 procent. Ännu ett mått på den ekonomiska kollapsen.
Sjunkande priser må låta trevligt. En sänkning av den allmänna prisnivån – deflation – gynnar den som spar. Den som spar längst gynnas mest. Drivkraften blir att hålla ut och skjuta upp sin konsumtion. Då tjänar man ju ännu mer. Resultatet blir att efterfrågan avstannar. Ekonomin tappar fart och krisen fördjupas ännu mer.
Ekonomin hamnar i en ond cirkel, en deflationsspiral.
Vi är inte där – än.
Tendenserna till prisfall eller obefintliga prisökningar rubbar en av hörnstenarna i svensk ekonomisk politik: prisstabilitet.
Stabila priser är ledstjärnan som aldrig ifrågasätts. I synnerhet inte efter 1970- och 80-talets inflationsekonomi. Prisökningar? Javisst. Men de ska vara lagom små. I snitt 2 procent per år. Inflationsmålet är hugget i sten.
Men vad händer med inflationsmålet om det inte blir några löneökningar i år? Om det står noll i avtalen?
Här har fackföreningsrörelsen funnit ett nationalekonomiskt argument för sina 2,6 procent. Med ett nollavtal förstärks deflationstendenserna.
Ett nollavtal skulle innebära 40 000 förlorade jobb, enligt Konjunkturinstitutet.
Å andra sidan skulle även löneökningar på 4 procent plussa på arbetslösheten, med 20 000 personer. Alltså bedöms nollavtal som betydligt skadligare än ett fläskigt inflationsdrivande löneavtal.
Förr har inflationsmålet på 2 procent setts som en hämsko för fackliga krav på löneökningar. ”För höga löneökningar driver upp inflationen och då hotar Riksbanken med höjd ränta och då bromsar ekonomin in och då stiger arbetslösheten.”
Men nu kan facken ta hjälp av inflationsmålet och – med hjälp av löneökningar – trycka upp inflationen mot målet på 2 procent. Den nivå som anses samhällsekonomiskt hälsosam.
Då sjunker också räntorna, argumenterar facket. Alltså den verkliga räntan, realräntan som är skillnaden mellan räntan och inflationen.
Om du har ett lån och betalar 5 procents ränta och det är noll procents inflation så är den verkliga räntan (realräntan) 5 procent.
Om du har ett lån och betalar 5 procents ränta och det är 2 procents inflation så är den verkliga räntan däremot bara 3 procent.
Räkna med fortsatta nationalekonomiska övningar i den kommande avtalsrörelsen. Vi har bara kommit till dag ett.
