DA-ANALYS Teknikföretagen ska bestämma. Så är det. Punkt slut. På senare tid har inte Teknikföretagen inte fått bestämma tillräckligt mycket. Därför överges nu industriavtalet.
Industriavtalet föddes ur en konflikt och dog med en annan.
Mellan dåvarande Metalls övertidsblockad våren 1995 och Pappersstrejken den gångna veckan rådde den förhandlingsordning som länge omhuldats som en vidareutveckling av den del av den svenska modellen som vilar på kollektivavtalet.
Dagens före Valborgsmässoafton 2010 valde Teknikföretagen att lägga avtalet i brasan. Och det har inget med Pappersstrejken att göra även om vd:n Anders Narvinger och förhandlingschefen Anders Weihe knorrar över ”bristande acceptans bland vissa av industriavtalets parter”.
En enskild konflikt skapar inget sammanbrott. Teknikföretagens farväl handlar i stället om ett flerårigt och växande missnöje med att industrifacken lierat sig med resten av LO.
Industriavtalet är en förhandlingsordning. Alltså en samling regler om hur man förhandlar och under vilka villkor parterna kan utlysa konflikt.
I dragkampen mellan arbete och kapital har olika förhandlingsordningar avlöst varandra. Utrymmet för sentimentalitet är noll.
Den förhandlingsordning arbetsgivarna inte tjänar på, den överger man.
På 1950-talet bönade man och bad LO att centralisera lönerörelserna eftersom de förbundsvisa förhandlingarna oftast slutade i alltför höga avtal. Det var åren efter den så kallade Korea-boomen då råvarupriserna skenade i höjden och inflationen satte fart – inte minst på lönekraven.
På 1980-talet övergav arbetsgivarna LO-SAF-förhandlingarna och tryckte tillbaka lönebildningen på förbundsnivån igen.
1997 kom industriavtalet. Det gav arbetsfred, stabila löneökningar och den som tittar på svensk industris konkurrenskraft under dessa år ser en entydig utveckling.
Kurvorna har pekat åt ett håll. Industrin har blivit allt mer konkurrenskraftig, mätt som arbetskraftskostnad per producerad enhet i förhållande till konkurrentländerna.
Därmed borde väl allt vara frid och fröjd.
Teknikföretagen vill bestämma. På senaste åren har man inte fått bestämma tillräckligt. Därför lämnar man nu industriavtalet.
Med att säga upp industriavtalet öppnar man för ett i högsta grad ovisst läge. Arbetsgivarna hoppas att man ska kunna teckna ett nytt samarbetsavtal med IF Metall, Unionen och Sveriges Ingenjörer. Och att detta avtal mer resolut ska bestämma normen för hur mycket lönerna ska öka på resten av arbetsmarknaden.
Vi vill fortsätta teckna riksavtal, säger Teknikföretagen med eftertryck. Att säga något annat hade varit häpnadsväckande. Att säga tvärtom hade knappast lockat de tre facken att sätta sig och prata fram en ny förhandlingsordning. Dessutom bör Teknikföretagen veta att det inte går att överge riksavtalet. De har försökt så många gånger nu.
När Teknikföretagen nu överger industriavtalet kan det paradoxalt innebära att industrifacken knyts ännu hårdare till LO-samordningen. Men det kräver å sin sida att innehållet i LO:s samordning görs acceptabel även för industrifacken. Att till exempel jämställdhetspotter inte missgynnar lågavlönade inom industrin.
Samtidigt som LO:s samordning kan stärkas blottläggs den djupa oenigheten bland arbetsgivarna. Det finns andra arbetsgivarorganisationer inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn än Teknikföretagen. Inom stål- och gruvindustrin ser man inte bara skeptiskt på Teknikföretagens experiment. Man tar öppet avstånd från kompisarna i verkstadsindustrin.
Hösten 2011 kan bli upptakten till en i många avseenden annorlunda avtalsrörelse. Tjänstemännens avtal inom verkstadsindustrin går ut först eftersom deras löper på 18 månader mot de andras 22 månader.
Det innebär att Teknikföretagen med eftertryck kommer att hävda att avtalen med Sveriges Ingenjörer och Unionen kommer att vara normerande. Och gissa om Teknikföretagen kommer att försöka trycka in så mycket sifferlöshet som möjligt i de avtalen?
Och kommer det att finnas någon förhandlingsordning inom verkstadsindustrin lagom till nästa höst?
