DA-ANALYS
Världsekonomins återhämtning sker på verkstadsgolvet. En superslimmad, nyrationaliserad svensk exportindustri tar för sig. Men vem bryr sig om framtiden?
Riksbanken höjer räntan och kyler ner en ekonomi där över 7 procent av arbetskraften går utan arbete.
Förr var 7 procent detsamma som massarbetslöshet och bara hälften så höga nivåer kunde utlösa regeringskriser. Det var då det. Nu rusar ekonomin och den slimmade industrin börjar få gott om pengar igen.
I Tyskland delade en rad industriföretag nyligen ut julgåvor till sina anställda som tack för att de ställde upp under krisen. Koncerner som Siemens och Continental betalade ut motsvarande 20-30 000 kronor till sina anställda.
Scania följde det tyska exemplet och gav också sina anställda en extra slant till jul.
Industrin har återhämtat sig snabbt. Tvär inbromsning när lyset släcktes på hösten för två år sedan – och sedan raskt uppåt.
I Sverige fick exportindustrin draghjälp av den svaga kronan som gjorde svensktillverkade varor billigare utomlands. Samtidigt eldade Riksbankens låga ränta på bostadspriserna, vilket berikade hushållen som kunde hålla konsumtionen igång. I handeln, på byggena och i livsmedelindustrin märktes aldrig krisen. Industrin däremot, höll på att förblöda.
Inom industrin försvann 70 000 jobb med finanskrisen. Av dessa väntas bara 10 000 komma tillbaka under den närmaste tiden. Det innebär att industrin nu återhämtar sig med en ännu mer slimmad bemanning än före krisen. Och därmed lägre personalkostnader, vilket kastar ett intressant ljus på den kommande höstens avtalsrörelse.
När industrin nu tar igen förlorad mark är det mycket tack vare utvecklingen på en av de viktigaste exportmarknaderna – Tyskland – där industrin tvärtemot Sverige behöll sin arbetskraft.
I Tyskland ryckte staten ut med skrotningspremier till bilindustrin och sköt dessutom till pengar för att industrin skulle kunna behålla folk i anställning.
Medan arbetslösheten sköt i höjden i Sverige behöll de tyska företagen sina anställda genom det så kallade Kurzarbeit-systemet. Arbetstiden minskades och de anställda fick en ersättning som motsvarade två tredjedelar av lönen – upp till 50 000 kronor.
Detta gjorde att de tyska fabrikerna var fullt bemannade när efterfrågan tog fart igen.
Tysk industri och tysk ekonomi är tillsammans med tillväxtländerna i Asien och Latinamerika motorn i världsekonomins återhämtning. Och när tysk ekonomi rullar då efterfrågas svenska insats- och investeringsvaror.
I våras beskrev Financial Times ekonomiske krönikör Martin Wolf Tyskland och Kina som de två länder som nu dominerar världsekonomin.
Wolf kallade den nya ekonomiska världsordningen ”Chermany” – en blandning av Kina och Tyskland på engelska.
I bägge länderna är det exporten av industrivaror som är motorn i tillväxten. Världens verkstadsgolv finns inte bara i de låga lönernas Kina utan även i högkostnadslandet Tyskland. Siffrorna talar för sig själv:
Kina har överskottet i utrikeshandeln på svindlande 186 miljarder dollar.
Det tyska överskottet är ännu större: 195 miljarder dollar. Och det mesta av pengarna ramlar in från exporten av industrivaror.
Världens verkstadsgolv är med andra ord också en relativt högavlönad, spetsteknologisk, kunskapsinriktad, innovativ arbetsplats.
Uppgången i ekonomin är industriell. Länder som monterat ner sin tillverkningsindustri till förmån för en svällande finansiell ekonomi har svårare att ta sig ur finanskrisen.
I Storbritannien växte bankernas tillgångar från Thatcher och över New labour-åren från 50 procent av BNP till att motsvara över 500 procent.
I Tyskland däremot är den finansiella ekonomin betydligt mindre. Tysk industri lånar från hundratals lokala sparbanker som aktat sig noga för vidlyftiga affärer.
När den tyska industrin tvärbromsade hösten 2008 var det inte för att bankerna strypte krediterna, utan för att efterfrågan på världsmarknaden hade kollapsat.
I Sverige förs debatten som om landet inte hade någon industri. Trots allt tal om postindustrialism och tjänstesamhällets genombrott är Sverige i grunden fortfarande ett industrisamhälle.
Visserligen minskar andelen sysselsatta inom industrin. Det har den successivt gjort sedan 1950-talets början och för varje kris minskar antalet industrianställda.
Men samtidigt ökar industrins ekonomiska betydelse. I dag är exportens andel hälften av BNP. Så hög har den aldrig varit och den är dubbelt så hög som för tjugo år sedan. Och det mesta av exporten utgörs av industrivaror.
Den del av ekonomin där sysselsättningen växer snabbast – privata tjänstesektorn – är till stor del avhängig industrin. Tjänsterna lever i symbios med industrin. Ett samband som Unionens chefsekonom Daniel Lind beskriver i artikeln ”Avindustrialiseringen av Sverige: myt och verklighet” i det senaste numret av Ekonomisk debatt.
Trots tyngden i ekonomin är industrifrågorna märkligt frånvarande i debatten om framtiden. Visserligen talas det ofta om behovet av forskning och utveckling, men oftast utifrån ett akademiskt specialistperspektiv. Mer av universitet än arbetsplatser.
Mindre diskussion förs om hur man stärker sambandet mellan forskning och industrialisering. Vad kan samhället göra för att stimulera och underlätta förnyelse av såväl produkter som processer? Hur kan de anställdas färdigheter utvecklas? Hur kan ett ökat inflytande för de anställda bidra till att förnya industrin?
Den typen av frågor – som kopplar ihop innovation med arbetsorganisation – brukade utredas av Arbetslivsinstitutet. Som lades ned av alliansregeringen. Om något politiskt parti händelsevis ville återupprätta institutet hördes det i varje fall inte i den gångna valrörelsen.
Nu lever vi i ett Sverige där färre gör allt mer i den livsviktiga industrin och där samtidigt personalutbildningen minskar. Är det verkligen hållbart?
Industrins ekonomiska råd presenterade i veckan sin rapport ”I finanskrisens kölvatten – risker och utmaningar”. Ekonomerna vill inrätta ett ”innovationspolitiskt ramverk” för att klara en uthållig tillväxt inom industrin. Ungefär som det finanspolitiska ramverket som en gång satte upp målen för de offentliga finanserna.
Just utvecklandet av kunskap bedöms som nyckeln till om svensk industri ska klara påfrestningarna framöver. Något som fackföreningsrörelsen började påpeka redan innan någon hade kommit på ordet kompetensutveckling. Där svensk industri nu är starkast – där kommer också konkurrensen vara som hårdast.
Nu fylls orderböckerna. En superslimmad, nyrationaliserad exportindustri skördar framgångar på världens verkstadsgolv. Men sedan?
Med ett industripolitiskt ramverk hoppas Industrins ekonomiska råd att industrifrågorna ska hamna i den politiska debatten. Vem vet, kanske ett identitetssökande parti som söker en framtidsvision kan få en och annan tankeställare av att ha läst Linds artikel eller rapporten från Industrins ekonomiska råd.
