Upp med lönerna och ned med Mubarak. Bakom de kraven samlar sig just nu allt fler arbetare i Egypten.
Den senaste veckan har proteströrelsen mot Egyptens president Hosni Mubarak flyttat in på arbetsplatserna. Facebook-revolten har breddats och börjar likna en arbetarrevolt där politiska krav kopplas till ekonomiska.
I ett försök att blidka opinionen beslutade sig regimen för att höja de lagstadgade minimilönerna med 15 procent. Den gamla nivån på 6 dollar i månaden har legat fast sedan 1984.
Men det har inte hjälpt. I onsdags befann sig uppskattningvis 20 000 arbetare i strejk. Järnvägsanställda, oljearbetare, sjukhusanställda, journalister och arbetare vid Suezkanalen, vid läkemedelföretag och den statliga försvarsindustrin har alla deltagit i strejkaktioner de senaste dagarna.
Men den egyptiska arbetarrörelsen verkliga kraftcentrum finns i den stora textilindustrin, i staden Mahala. Här arbetar 32 000 personer i mestadels statliga textilföretag. De senaste dagarna har tusentals textilarbetere i Mahala inte bara strejkat utan även gått ut och blockerat vägarna.
Egyptens officiella fackföreningsrörelse står Mubarak nära och har tagit avstånd från aktionerna. Under senare år har det officiella facket försökt hindra en gryende aktivism på arbetsplatserna.
Just i staden Mahala inträffade omfattande strejker och oroligheter med dödsskjutningar i april 2008. I spetsen för protesterna gick kvinnliga textilarbetare. På kort tid lyckades de mobilisera 20 000 arbetare i en demonstration för bättre ekonomiska villkor.
Mahala-strejken 2008 var kulmen på en flerårig strejkrörelse inom textilindustrin. Enligt Joel Beinin, professor i Mellanösterns historia vid Stanford University, har Egypten hemsökts av 3 000 strejker med uppskattningsvis 2 miljoner deltagare de senaste åren.
Precis som i Tunisien spelar arbetarprotesterna en viktig roll i kampen mot diktaturen. Men den märks inte alltid i medias rapportering. Så här skrev den engelska tidningen The Guardian igår torsdag:
– Medan media har rapporterat om sociala nätverk som Twitter och Facebook, som revolutionära metoder för mobilisering, så var det den gammalmodiga arbetarklassen som fick proteströrelsen att blomstra.
Ett viktigt steg togs i fjol, då offentliganställda inom skattemyndigheten inte bara strejkade, utan även mobiliserade 10 000 arbetare till en tre dagar lång sittstrejk utanför premiärministerns palats. Efter den aktionen tvingades regimen erkänna den förrsta självständiga fackföreningen i landet på över femtio år.
En nyckelroll i det fackliga uppvaknandet spelar stödgrupper som CTUWS, som regeringen försökt att strypa. När Internet-trafiken ströps för några veckor sedan kunde ändå CTUWS publicera dagliga rapporter via amerikanska landsorganisationen AFL-CIO.
