Det kan vara kört för Saab, men inte för biltillverkning i Trollhättan. Men då måste regeringen visa vilja, säger en tungviktare i europeisk bilindustri.
Lars Holmqvist är vd för Clepa, the European association of Automotive Suppliers, de europeiska underleverantörernas samorganisation.
Han tror att det blir mycket svårt för Saab att överleva som företag.
Lars Holmqvist anser att den svenska regeringen ska stiga fram och visa vad man vill.
–Tycker man att det värt att ha uppåt en 10 000 anställda i fordonsindustrin i Trollhättan med omnejd, då får man också ta konsekvenserna av det.
Det finns två realistiska alternativ för Trollhättefabriken, enligt Holmqvist.
–Det ena är att börja tillverka åt andra biltillverkare. Vilket inte alls är ovanligt i Europa. Trollhättan har en effektiv fabrik med duktig personal, med uppbygd logistik, moderna maskiner, bra lokaler.
Det andra alternativet handlar om elbilar.
–En helt öppen marknad som kommer att få ett stort genombrott om fem-sex år. Här skulle regeringen ta ansvar och gå ut och hitta partners. Här finns enorma bidrag att hämta från Europiska investeringsbanken via EU-kommissionen.
Men det kräver politisk vilja, enligt Lars Holmqvist.
–Hittills har jag inte sett så mycket av den. Jag inser att det här är komplicerade frågor och att regeringskansliet kanske inte har kompetensen som krävs. Men då får man skaffa den – om man nu tycker att det är viktigt.
–Det är dags för handlingskraft och inte bara snack.
Han tycker att den politiska handlingskraften hämmats av okunskap.
–Ja, faktiskt. I Sverige har det under senare år förts en mycket förvirrad debatt om huruvida det är lämpligt att staten stödjer industrin.
–Det finns en politisk okunskap om industrins villkor som försvårar politiska beslut.
Han är kritisk till att Saab våren 2009 sattes i rekonstruktion.
–Det kostade en hel del förtroende. Och det öppnade i förlängningen för en kille som Victor Muller som inte direkt är någon bilexpert.
Staten hade kunnat stötta Saab, säger han.
–Det fanns många olika vägar att gå för staten. Man hade kunnat göra mycket. Till och med köpa företaget för att stabilisera det och sedan sälja det på marknaden. Nu gjorde man i stället ingenting.
