DA-ANALYS
Världsekonomin gungar. Risken finns att vi står inför en tvärnit i likhet med hösten 2008. Mot den bakgrunden ska facken nu börja formulera sina avtalskrav. Grattis.
Det svänger snabbt i världsekonomin.
Före semestrarna damp det ner en skrift från Nordea. En ekonomisk bedömning av konjunkturläget. Rubriken löd: ”Världsekonomin rider ut stormen.”
Jo tack.
Många skulle vilja se den rubriken igen.
Och många skulle säkert vilja att inledningen till Nordeas konjunkturbedömning gällde för idag.
Det räcker med att återge rubrikerna: Tillväxtländerna driver – USA överraskar positivt – USA back on track – Sverige på väg mot högkonjunktur.
Vem skulle inte vilja formulera avtalskrav utifrån sådana förutsättningar?
Idag vet vi bättre. Ett ekonomiskt draglok som Kina dras med överraskande hög inflation och kommer att bekämpa prisökningarna med åtstramning. USA chockar världen med politisk handlingsförlamning och fortsatt ekonomisk stagnation.
Och Sverige? Vad vet man hur ett litet och extremt exportberoende land berörs av världskrisen?
Hösten 2008 såg vi. Det försvann tiotusentals industrijobb i ett nafs när det globala betalningssystemet inte längre fungerade.
De enorma skulder som tyngde betalningssystemet den gången togs över av staterna. Skattebetalarna tvingades städa efter den finansiella vildavästern-ekonomin. Notan hamnade på statens budget. Det gör att skuldtyngda regeringar inte har samma möjlighet att stimulera ekonomin idag som för tre år sedan.
Den ekonomiska ordning vi lever under har lämnat över en ekonomisk gas- och bromspedal till centralbankerna. Låg ränta betyder full gas. Stigande ränta bromsar in.
I USA har räntan i tre år varit i det närmaste noll. Full gas, men motorn svarar inte. Fjorton miljoner går arbetslösa och av dem som har jobb arbetar allt fler korttidsvecka. Industriproduktionen är lägre än före förra krisen, huspriser fortsätter att falla och den senaste lönestatistiken visar att lönerna faller.
Inte mycket att hurra för i ett land där konsumtion – inte produktion eller export – driver tillväxten.
I det läget stramar politikerna åt ekonomin, bakbundna av den så kallade tea party-rörelsen som i kongressen blockerade varje försök att stärka statens finanser med höjda skatter för de rika.
Nu har amerikanska centralbanken lovat i princip nollränta i två år till och börsen tog en försiktigt, lite tveksamt glädjeskutt. Men om inte fortsatt nollränta fungerar?
Det har spekulerats i om USA skulle släppa loss inflationen för att kunna öka den ekonomiska aktiviteten. Den tidigare IMF-ekonomen och Harvardprofessorn Kenneth Rogoff vill tillåta en inflationstakt på uppåt 6 procent. Då skulle det bli fart på ekonomin och statsskulderna inflateras bort. Det vill säga: stigande prisökningar urholkar värdet i skulderna. Ungefär som på 70- och 80-talet.
Gårdagens ledare i New York Times går i samma anda. Den utesluter inte en ”aggressiv strategi” med en inflationstakt på 4 procent för att lätta på skuldbördan. I stället för den amerikanska centralbankens ”halvmessyrer”, som tidningen kallar fortsatt nollränta.
Dubblerad inflationstakt skulle i ett slag ändra förutsättningarna för ekonomisk politik – och inte minst för vår egen avtalsrörelse.
Är det något som varit hugget i sten de sista femton åren inom hela den industrialiserade världen – inte minst bland riksbankschefer, företagsledare, politiker och ner till den enskilde fackliga förhandlaren – är att max 2 procents inflationstakt tillåts.
Men om USA höjer detta inflationsmål som en sista åtgärd att stimulera ekonomin? Om EMU-länderna följer efter?
Hur ska svenska löneförhandlare då förhålla sig?
Men det finns andra som vill ha sitt ord med i laget: fordringsägarna. Alltså de som lånat ut. Världens skulder är ju egentligen ett nollsummespel – den enes skuld är den andres tillgång. Och de som sitter på tillgångarna är i första hand kinesiska och japanska placerare. Det är de som lånat ut och hittills räddat ett land som USA från bankrutt.
Vad skulle de säga om deras enorma fordringar urgröptes av stigande inflation? Kina har dessutom världens största valutareserv, i dollar. De har redan sett till att de har ett ord med i laget när USA och EMU-länderna försöker lyfta av sig skuldbördan.
Utgången av den diskussionen kommer att bidra till förutsättningarna för den kommande avtalsrörelsen.
