Polisen griper in mot gruvarbetarna på Daw Mills kolgruva i Storbritannien 1984. Två engelska spöken går igen. Det ena på scen, det andra på filmduken. Black Sabbath och Margaret Thatcher.

Sabbaths originaluppsättning samlas för sommarturné och sitt första album sedan 1979.

Samma år valdes Margaret Thatcher till ny premiärminister i England. Hon är å sin sida aktuell i filmen Järnladyn med Meryl Streep i huvudrollen.

Få politiker har delat ett land som Thatcher. Konservativ och ytterst målmedveten om att omvandla Storbritannien till ett helt annat land än det hon tog över. Bort från industri och gruvor, bort från fackföreningar, bort från välfärdssamhället.

Det West Midlands som Black Sabbath kom ifrån var ryggraden i den industrination som då gav jobb åt 6,5 miljoner människor. Sedan dess har över fyra miljoner industrijobb försvunnit.

I stället banade hon väg för den lössläppta och oreglerade finansekonomi som i dag kört Europa och USA i botten.

På tidningen Guardians hemsida finns ett filmklipp där Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi berättar om Thatcherårens industriella massaker.

I detta West Midlands, eller Black Country som det kallas, återstår inte mycket av den tillverkningsindustri Thatcher ville montera ned och ersätta med lågavlönade servicejobb och riskfylld finansekonomi.

I filmklippet nämner Tony Iommi ett annat band från området, anarkopunkarna Napalm Death. Ett vildsint band som ansågs uttrycka stämningarna i området under Thatcher-åren. Ilska, desperation, vrede. Bränsle till stark musik. Noel Gallagher från Oasis var en av alla som träffades av Thatchers tändvätska. På sin blogg skriver han om hur Thatcher triggade rockmusiken, modet, ungdomskulturen. Och detta ”trots och inte tack vare den kvinnan och hennes förvridna högeridéer”, säger Gallagher.

Minnet av Thatcher finns i musiken. Alltifrån låtar om upploppen i städerna (Ghost Town med the
Specials), över protesterna mot Falklandskriget (Robert Wyatts Shipbuilding och the Crass Sheepfarming at Falklands). Men framför allt i stödet som de strejkande kolgruvearbetarna fick under sin årslånga konflikt: U2 (Red Hill Mining Town), Sting (We Work the Black Seam), Manic Street Preachers (A Design for Life) Pulp (Last Day of the Mining Strike) Dire Straits (Iron Hand) och Paul Weller (Stone’s Thrown Away).

I dag ligger gruvorna öde och nedlagda. Industrin i spillror, precis som den ekonomiska modell Thatcher en gång gick till val på.