Ernst Blomberg kom hem idag. 1 800 kilo tung står han nu utanför IF Metalls förbundshus i centrala Stockholm. Utan honom hade det inte funnits något riksavtal.
Eller rättare sagt: utan honom hade inte Sveriges första riksavtal med garanterade minimilöner och reglerade arbetstider kommit till 1905.
När han förhandlade fram det första kollektivavtalet på riksnivå – verkstadsavtalet – var han en 40-årig kopparslagare.
Han var med att bygga upp kopparslagarnas fackförening. Men han kom att organisera sig i var också Jern- och metallarbetarförbundets ordförande. Förbundsexpeditionen hade han hemma i köket.
Hans hustru Maria var hans sekreterare och det var hon som såg till att tidningen Jernarbetaren skickades ut till medlemmarna.
I förhandlingarna med verkstadsföreningen krävde förbundet ett avtal för alla verkstäder i hela landet – och att arbetsgivarna erkände och respekterade fackföreningen.
Det gick till strejk och lockout. Efter 135 dagar kunde arbetarna gå tillbaka till sina arbeten efter att ha röstat ja till det första verkstadsavtalet. En uppgörelse hade nåtts på Grand Hotel. Men inte utan dramatik.
Blomberg var svårt sjuk under förhandlingarna och medlaren berättade hur han ”nästan med våld” förde ”den arme Blomberg in i mitt rum på Grand Hotel, klädde av honom och bäddade ned honom i min säng”.
I femtiofyra år har denne Ernst Blomberg stått på Dalagatan i Stockholm. Det var där dåvarande Metall och Fabriks byggde ett gemensamt förbundshus 1958.
Tjugofyra år senare flyttade förbunden till det nya förbundshuset, på Olof Palmes gata. Men Ernst Blomberg blev kvar på den gamla adressen – tills idag.
– Politiska ledare finns på många ställen i vår offentliga miljö, men fackliga ledare är desto mer sällsynta, säger Kjersti Bosdotter, nyligen pensionerad kulturombudsman på IF Metall och med god inblick i den fackliga historien.
Hon nämner Charles Lindley, sjömannen och agitatorn som bildade Transport och som står staty på Olof Palmes plats framför Folkets hus i Göteborg. Och i Enköping finns en minnessten över Metallordföranden Leif Blomberg.
Skulptören Anders Jönsson gestaltade Ernst Blomberg som en gåva från Metall till Stockholms stad. Blomberg var den förste socialdemokraten som valdes in i stadsfullmäktige 1903. Två år senare valdes han in i riksdagens andra kammare.
Blomberg var inte den hetlevrade agitatorn utan beskrevs mer som lugn, eftertänksam, bildad och beläst.
Som fackföreningsman och aktiv socialdemokrat var han noga med att skilja på fack och parti. När LO bildades gick inte Metall med på grund av att när ett förbund anslöt sig till LO blev alla medlemmar automatiskt anslutna till det socialdemokratiska partiet.
Det gillade inte Blomberg.
LO ändrade sedan stadgarna så att varje lokal organisation själv fick bestämma om man skulle ansluta sig till Socialdemokraterna. Först då gick Metall med i LO.
Kjersti Bosdotter beskriver Ernst Blomberg så här:
– Han var ju tidig folkbildare – 1893 valdes han till korresponderande sekreterare i förbundet. Samtidigt jobbade han tio timmar per dag som kopparslagare.
– Under knappt två år skrev han 933 brevsidor till avdelningarna och undervisade dem i fackliga frågor, hur man organiserar, hur man för dubbel bokföring, hur man hanterar strejker och så vidare. Under samma tid redigerade han fjorton nummer av Jernarbetaren och skrev det mesta materialet själv.
