Direktörslönerna drog iväg och ett samhälle gick sönder. Löneutvecklingen för direktörerna i de sju största amerikanska bankerna är ett talande exempel.

1989 tjänade de 100 gånger mer än det genomsnittliga hushållet i USA.
2007 tjänade de 500 gånger mer.

Sedan gick det åt helvete. Den riskfyllda finansekonomin körde sönder samhället.
Där har vi bakgrunden till Bruce Springsteens nya Wrecking Ball.

Den bästa musiken speglar sin tid. Vi har hört låtar om girighet och bankdirektörer förr. Från Woody Guthrie (”en del rånar dig med revolver, andra med en kulspetspenna” i Pretty Boy Floyd) till … ja faktiskt Tomas Ledin under den svenska nittiotalskrisen.

Den som följt Bruce Springsteen genom åren har kunnat följa skildringen av en samhällsutveckling, sedd genom sonen till diversearbetaren Douglas Springsteen från industristaden Freehold, New Jersey.

Springsteens gestalter har hängt i gathörnen som tonåringar och drömt om den bilburna flykten bort (Born to Run), drabbats av sjuttiotalskrisen med nedlagda industrier, spruckna drömmar och söndertrasade samhällen (Darkness on the Edge of the Town, The River, Nebraska). De har varit rättslösa illegala invandrare och sysslolösa friställda stålarbetare (The Ghost of Joad), människor plågade av traumat efter den elfte september (The Rising).

På Wrecking Ball irrar de omkring i ett samhälle som gått i kras. Somliga förvirrade och direkt farliga. Andra är mer eftertänksamt bittra med brustna illusioner om den amerikanska drömmen.

Han tar oss till ett samhälle där ”varma hjärtan förvandlats till sten” (Easy Money). Vi ”lunkar genom mörkret i en värld som hamnat snett” där orättvisorna ökar och där det fortfarande festas uppe på bankdirektionen (Shackled and Dawn).

Han återvänder till sin hemstad som han tecknade minnet av för snart trettio år sedan. My Hometown har blivit Death to My Hometown.

Inga bomber föll över staden, inga arméer invaderade, inget blod flöt på gatorna. I stället var det de ”giriga tjuvarna” som tog död på staden. ”De förstörde våra familjer, fabriker, de tog våra hem”, berättar föräldern för sonen. ”Så skaffa dig en sång och sjung den högt så att rövarbaronerna far åt helvete.”

Springsteen har många bottnar. Arg, ursinnig. Och samtidigt full av förtröstan.

På vägen bort från girighetens sargade samhälle gläntar Springsteen på det bibliska fönstret och bjuder in soulmusiken. Han samplar en halvsekelgammal inspelning av gospelgruppen the Alabama Sacred Harp Singers, han kör fram gospeltåget i Land of Hope and Dreams där vi alla erbjuds plats och i den avlutande We are Alive står vi ”skuldra vid skuldra, hjärta intill hjärta”.

Bruce Springsteens gestalter rör sig genom samhällen som på olika sätt har gått sönder.