DA-ANALYSMedan grekiska väljare våndas inför nästa val och spanska banker håller på att dra landet i fördärv tittar Europa mot de länder som har en stor industrisektor.
Häromdagen hittade den brittiska affärstidningen Financial Times ljuset i den annars så mörka portugisiska ekonomin.
Svart toalettpapper, skor och komponenter till bilindustrin.
Ljuset i den portugisiska tunneln.
Från Volkswagens fabrik utanför Lissabon exporteras nu den sportiga Scirrocco-modellen i rasande takt till Kina. De senaste två åren har Portugals export till Kina mångdubblats.
Portugal har det som inte Grekland har, en tillverkningsindustri som kan exportera. Därav ljuset i tunneln, enligt tidningen.
I dag publicerar sex europeiska dagstidningar – El País, Le Monde, La Stampa, Süddeutsche Zeitung, the Guardian och Gazeta Wyborzca – en samling artiklar om hur Europa kan räddas.
En av texterna refererar till Tyskland och Sverige. Kris-Europa tittar avundsjukt på den tyska och svenska industrisektorn som motor för export och tillväxt. De bägge länderna har ingen svårighet att exportera varor med högt förädlingsvärde, heter det.
Tyskland har den lägsta arbetslösheten sedan återföreningen mellan väst och öst 1990. I Sverige har arbetslösheten bitit sig fast på en historiskt hög nivå.
Men industrin går bra ändå.
Gårdagens barometer från Konjunkturinstitutet visar att den svenska tillverkningsindustrin tycks gå rätt hyfsat. Orderböckerna fylls i den del av industrin som tillverkar fordon, möbler och elektronik.
För hela industrin ligger produktionen på i stort sett samma nivå som för ett år sedan. Det sammanbrott som arbetsgivarna varnade för inför fjolårets avtalsförhandlingar inträffade alltså inte.
Men den som tittar närmare i statistiken upptäcker en och annan oroande tendens.
Vi förflyttar oss från Konjunkturinstitutets konjunkturbarometer till Kommerskollegiets årliga sammanfattning över Sveriges utrikeshandel.
Där kan man bland annat se vilka branscher som bidrar mest till exportinkomsterna. Statistiken går tillbaka till 2004.
Skogsindustrin bidrar något mer än tidigare, liksom stålet och maskinindustrin. Gruvorna ökar. Men elektrovaror och telekom har rasat. Och fordonsindustrins bidrag till nettoexporten har halverats.
2004 bidrog fordonsindustrin med 48 miljarder – idag 21 miljarder. Det är ändå en återhämtning efter de verkliga krisåren.
Fordonsindustrins bidrag till exporten bärs upp av lastbilar, anläggningsmaskiner och komponenttillverkare.
Tittar man noga på personbildindustrin förstår man vidden av Saabs kollaps.
2004 exporterade Sverige personbilar till ett värde som var större än vad vi importerade för. Överskottet var 24 miljarder.
Idag är det omvända siffror. Importen är större än exporten, i kronor räknat.
Sverige har fortfarande en stor industri, i alla fall jämfört med många andra europeiska länder. Men om man tittar på hur mycket industrin bidrar med till netto exporten är värdet idag bara hälften mot vad den var åren innan finanskrisen.
För ett par månader sedan skrev Financial Times om den brittiska ekonomins utveckling från 1970 och framåt. Då stod tillverkningsindustrin för 32 procent av den samlade produktionen av varor och tjänster i landet – i dag blott 11 procent.
Samtidigt hade tjänstesektorn med finansiella tjänster i spetsen svällt från 33 till 57 procent av BNP.
Problematiskt, tyckte tidningen som efterlyste en ”ombalansering” av den brittiska ekonomin.
Den som har en vältrimmad, produktiv industrisektor tycks också dra mest fördelar av globaliseringen och efterfrågedraget från Kina.
Tyskland har på fem år fördubblat sin export till Kina. Mestadels dyra, avancerade industrivaror.
Tittar man på svensk handel med Asien så exporterar vi för 40 miljarder kronor mer än vad vi importerar från Asien.
I veckan inbjöd den socialdemokratiska EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson till ett seminarium i Stockholm. Rubriken var ”Europas och Sveriges behov av en innovativ industri”.
Socialdemokraternas nye partiordförande Stefan Löfven var där. Inte överraskande slog han ett slag för industrin. Som utväg för det krisande Europa. ”Det går inte att tänka bort europeisk industri”, sa han. ”Att tänka sig en övergång till en hundraprocentig tjänsteekonomi är både befängt och svårt”.
Det var väl dit Storbritannien var på väg. Där man nu talar om att balansera om ekonomin så att tillverkningsindustrin ges ökad tyngd.
Löfven sa också något annat som det annars är ganska tyst om, även från fackligt håll. Ofta talas det om forskning och utveckling på ett sätt som man tror att briljanta idéer ska flöda från lärosäten och laboratorier för att sedan omsättas i varor och tjänster.
Stefan Löfven tog ett steg till. Han kopplade ihop innovation och utveckling av produktionssystem med arbetsorganisation. Alltså fackets gamla – ibland halvt bortglömda – fråga. Sättet att organisera arbetet. Underförstått: sättet att arbeta på, att ge människor kunskaper och inflytande och bra arbetsvillkor kan förnya både produktionsprocesser och produkter. Det som kallas innovation.
Jan-Eric Sundgren från AB Volvos koncernledning talade om krisen för industrin utifrån ett perspektiv: utbildningen. ”Därför startar vi en egen utbildning”, sa han.
Utan utbildad arbetskraft, ingen industri. Helt enkelt.
Både AB Volvos Sundgren och försvarsindustrikoncernen Saabs vd Håkan Buskhe talade för närheten mellan utveckling och produktion. Att sära på utvecklingen och tillverkningen håller inte. Närheten ger dynamik och fördelar.
Om industrifrågorna hamnar i fokus för debatten återstår att se. I Kris-Europa diskuteras de. Nedmonteringen av industrin och en uppblåst och lössläppt finanssektor med lättsinniga banker var ingen framgångsväg.
24 772 000 går i dag arbetslösa i EU-länderna. Varav 380 000 i Sverige. Visst fanns det anledning att diskutera Europas och Sveriges behov av en innovativ industri.
