Om LO-förbunden hade hållit ihop så hade vi kunnat förändra historien, säger förre LO-ekonomen PO Edin. Nu hoppas han på ett industriavtal för hela arbetsmarknaden. Då kan arbetslösheten pressas ned.
PO Edin var LO:s chefsekonom 1984-2000, alltså under de år som motsättningarna inom arbetarrörelsen varit som störst i modern tid. Edin var dessförrinnan utredningschef på Metall 1974-79.
Nu har han skrivit en bok om de stormiga åren, ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” (Hjalmarsson & Högberg). Medförfattare är förre LO-ordföranden Bertil Jonsson och Leif Hägg.
Varför skrev ni boken?
– Vi tyckte att det var vår skyldighet att redovisa den dramatiska historien från 1980- och 90-talet utifrån vårt perspektiv. Det är ju från den politiska sidan som man hittills har gett sin syn, jag tänker på de böcker som Ingvar (Carlsson) och Kjell-Olof (Feldt) har skrivit..
Och de gjorde LO till syndabock till att det gick snett?
– Inte Ingvar. Men Kjell-Olof skyller på alla de krafter som ville bevara det gamla välfärdssystemet. Han ville tvärtom förändra det i grunden.
Och det var den sidan som gick segrade inom arbetarrörelsen till slut, anser du?
– Ja. Kjell-Olof och många med honom var starkt påverkade av den tidens nyliberala strömningar. Nu är det lite mer sansat. Men på den tiden stegade finanskapitalet in på arenan efter att ha varit väldigt stukat och reglerat . På 1980-talet gavs det full frihet igen och det har ställt till med mycket oreda och mycket elände. Finanskapitalet gick segrande ur striden på 1980-talet och delar av socialdemokratin medverkade i den processen.
Ska boken ses som en försvarsskrift? Eller finns det skäl för er att vara självkritiska också?
– Visst är vi självkritiska. Vi förlorade ju. Det går ju inte att komma ifrån. Största motgången var att vi inte kunde hålla ihop LO. Det var LO:s största misslyckande. Hade vi kunnat hålla ihop så hade vi stått starkare.
Många ser Metalls avhopp från LO-samordningen 1983 som början till splittringen inom LO. Håller du med?
– Nej egentligen inte. Spänningarna fanns där redan innan och LO borde ha tagit tag i dem på ett betydligt bättre sätt än vad som gjordes. Metalls avhopp 1983 blev ju portalhändelsen så att säga, men det finns en förhistoria. LO kunde ha betett sig annorlunda. Därför är det inte renodlat Metalls fel att LO splittrades. Ansvaret är delat.
– Men faktum är att Blomman (Leif Blomberg, förbundsordförande 1981-93) och Göran Johnsson (förbundsordförande 1993-2005) drev Metall framför sig i en riktning som inte gynnade sammanhållningen inom LO. Så ser vi det. Kom ihåg att detta är vår version av vad som hände, inget annat.
Om ni hade hållit ihop, hade ni då kunnat påverka Socialdemokraterna på ett annat sätt under 80-talet?
– Javisst. Om vi hade agerat som en samlad kraft, då hade vi kunnat förändra historien. Ingen tvekan om det.
– Det säger ju Ingvar Carlsson i sin bok att de privatiseringar och avregleringar som inleddes under den senare halvan av 1980-talet skedde utan någon egentlig debatt inom arbetarrörelsen. Det var i stort sett bara LO-ekonomerna som var emot. Utredarna på Metall på den tiden lutade sig mer åt Kjell-Olof Feldt däremot.
– Vi ville bevara det gamla och samtidigt förnya det. Förnya måste man. Men inte på det sätt som skedde genom avregleringar och privatiseringar.
Vad kan den nya LO-ledningen lära sig av att läsa av den här boken?
– För varje ledarskap är det viktigt att vara insatt i förhistorien. Det är nödvändigt. Det ger en slags utgångspunkt när man diskuterar vad som är det rätta att göra. Jag hoppas att de kan göra sina egna reflektioner och dra sina egna slutsatser efter att ha läst boken.
Vilka är de viktigaste lärdomarna i boken?
– Det finns två lärdomar. Den första är på ett organisatoriskt plan: vi måste hålla ihop. Människor med en svag position i samhället måste hålla ihop. Vi är varken förmögna , vackra eller framgångsrika. Men vi är många, vi är fler. Och det ger oss en styrkeposition. Förutsatt att vi går samman och håller ihop. En otrolig fördel.
Och den andra lärdomen?
– Glöm aldrig att tänka självständigt. Det är viktigt att slå vakt om den egna tanken och den intellektuella nivån och inte ryckas med av tidsandan och av allehanda modenycker.
Arbetarrörelsen sägs ha tappat sysselsättningsfrågan. I vilken mån är LO medskyldigt?
– Eftersom vi ä två grenar på samma träd så har vi ett medansvar. Ingen är utan medansvar.
– Det som hände var att vi skulle bli med i EU och det innebar ett politiskt skifte av fokus. Med EU-medlemsskap förutsattes vi bekämpa inflationen, inte prioritera full sysselsättning. Det var ju kravet för att gå in i EU. Partiet drev på. Utan diskussion, utan någon egentlig analys. Industrins förbund inom LO drev också på.
– På den tiden, i slutet av 80-talet, hade vi låg arbetslöshet. 4 procent var katastrof på den tiden, vi hade under modern tid kommit upp i 3,5 procent som mest. Vi LO-ekonomer varnade 1990 för att arbetslösheten vid ett EU-inträde skulle rusa upp till 5-6 procent. Vi betraktades som idioter.
Nu är den runt 7 procent. Går det verkligen att pressa ned den till under 4 procent igen?
– Ja det tror jag. Men det kräver en förstärkt lönebildningsmodell. Vi behöver ett industriavtal för hela arbetsmarknaden, en modell som fångar in alla och som kräver ansvarstagande av alla. Då kan det gå.
Vem ska sätta riktmärket i en sådan modell?
– Den internationella konkurrenskraften sätter gränsen för löneökningarna. Inget annat. Den internationella konkurrenskraften är absolut det viktigaste för hela lönebildningen. Där finns riktmärket.
Du lanserade ju själv Europanormen på 1990-talet. Våra löneökningar skulle gå i takt med Europas. Hur tror du krisen i Europa påverkar det ekonomiska handlingsutrymmet för oss?
– Inte mycket. Vi har en flytande valuta och vi har stora marginaler. Därför spelar det inte så stor roll vad som händer i Grekland och Spanien.
Men om Spaniens fall skulle dra med sig Europa dit merparten av Sveriges export går?
– Spaniens ekonomi utgör så liten del av världsekonomin. För oss är det mycket viktigare vad som händer i Kina.
Det finns en diskussion om överskottsmålet på 1 procent av BNP. Tycker du att man ska behålla det?
– Jag har aldrig gillat det. Målet för den ekonomiska politiken ska vara att göra Sverige rikt, inte staten. Det ska självklart vara ordning och reda i statens affärer. Staten är stark och ska så vara. Den svenska offentliga sektorn behöver inte låna ett öre. Därför har vi en bra utgångsposition, en styrka att använda om vi vill uppnå full sysselsättning.
Förhållandet mellan LO och det socialdemokratiska partiet ständig fråga som diskuteras. Fanns det något hälsosamt med de öppna motsättningar som på 1980-talet kallades rosornas krig?
– Javisst! O ja! Vi hade en bred och livlig diskussion om för- och nackdelar med olika vägar, en diskussion som fördes inom ramarna för socialdemokratin. Den var berikande.
Och sedan blev det tyst?
– Nej, i alla fall inte direkt. Efter det borgerliga maktövertagandet 1991 fick vi en gemensam fiende att klanka på, så det kanske inte blev så mycket debatt inom rörelsen. Men vi kritiserade besparingspolitiken i slutet av 90-talet.
– Men mycket hade skett i det tysta långt tidigare, utan debatt. Ta skattereformen. Först tar partiet död på folkpartiets Bengt Westerberg i valrörelen 1988 för att han vill sänka marginalskatterna. Kort därefter bjuder vi intill en skattereform där vi faktiskt sänker marginalskatterna.
– Eller ta avregleringen av kreditmarknaden 1985 som kom överraskande. Beslutsfattarna fick bara några dagar på sig. Vi släppte diskussionen inom arbetarrörelsen.
– Vi hade visserligen gemensamma arbetsgrupper mellan partiet och LO som bearbetade politiska frågor. De var framgångsrika. Däremot kom vi inte överens med Kjell-Olof Feldt och hans ekonomiska politik i den så kallade 90-talsgruppen.
Vad säger du om LO i dag?
– LO är inte längre någon tung maktspelare. Detta är först och främst LO-förbundens ansvar, de som inte har sett till att hålla ihop LO.
Men LO självt då?
– Man har inte lyckats formulera en egen ekonomisk politik. LO har inte alls lyckats formulera något alternativ till vare sig socialdemokratin eller den borgerliga alliansen. Man kunde ha varit tydligare och tagit fram en genomarbetad ekonomisk strategi.
Hur tycker du att LO skulle kunna driva SAP framför sig?
– Genom att formulera en helhetspolitik för full sysselsättning. Och genom en plan som återställer arbetarrörelsens välfärdsmodell. Välfärden har skalats av bit för bit och där har det socialdemokratiska partiet medverkat.
Ser du några tecken på att arbetarrörelsen formulerar en egen ekonomisk politik idag?
– Inte än. Jag ser ingenting som i allt väsentligt avviker från borgarna. Partiet har ännu inte formulerat något alternativ.
– Men jag är optimist. Jag vet att det går att utforma en bättre politik. Där kan LO spela en viktig roll. LO behöver inte, som partiet, snegla på tillfälliga opinionsvindar utan i lugn och ro utarbeta en långsiktig politik för full sysselsättning och generell välfärd.
