Aldrig var vinylsingeln större och snyggare. Vi pratar om 1980-talet. Konst och musik flöt ihop och blev beviset på att årtiondet inte bara handlade om dålig smak.

1980-talet förblir vinylsingelns årtionde. Vinylsinglarna blev små konstverk och frigjorde all den kreativitet som i mångt och mycket saknats dessförinnan för dessa små plastbitar.

Vinylsinglarnas status toppade.

Fråga Matthew Chojnacki. Författare och samlare från Cleveland i Ohio. Han vet allt om detta.

Nyligen kom boken Put The Needle On The Record (Schiffer förlag) där han gör en djupdykning i den egna samlingen.

I boken återger han 250 omslag där han berättar om tillkomsten, vem som stått för designen eller tagit bilden.

Det är en förtjusande bok och kvalificerad nostalgi för främst årgångarna strax under femtio.

Jake Shears från Scissor Sisters skriver i förordet, om hur datorerna och fotoshoppandet tagit över dagens omslag.

Då handlade det mer om handfasta insatser från fotografen eller konstnären i fråga.

Men vad som gör ett skivomslag till något som fäster i minnet är svårt att generalisera.

Den enkla sanningen är att vi vet först när vi ser det.

Matthew Chojnacki täcker in ett 80-tal som för hans del definierades genom The Buggles Video Killed The Radio Star, Simple Minds ledmotiv ur Breakfast Club, Don´t You (Forget About Me) och U2-hymnen I Still Haven´t Found What I´m Looking For.

Men 80-talet inrymde också androgyna artister som Annie Lennox och Gary Numan, hårdrockare som Mötley Crüe och Poison och mot slutet av decenniet Run DMC och Sugarhill Gang.

Och många, många andra artister. En del bortglömda, andra fortfarande i scenens rampljus.

Men alla med en sak gemensamt, de gav singeln ett ansikte via konstnärer som Keith Haring, Jean-Michel Basquiat, Peter Blake, fotografer som Herb Ritts, Annie Leibovitz och flera andra.

Men här finns också svensken Kjell Andersson, som fixade omslaget till Roxettes Never Ending Love och sexåriga Karen Allen, vars teckning blev omslag till Madness Our House.

Minns du singlarna?

• Tina Turner, Steamy Windows, 1989. Foto av Herb Ritts.
• Prince, Let´s Go Crazy, 1984. Foto av Ed Trasher.
• Frankie Goes To Hollywood, Relax, 1983. Illustration av Yvonne Gilbert.
• Grace Jones, My Jamaican Guy, 1983. Design av Jean Paul Goude.
• Debbie Harry, French Kissin´in the US, 1986. Målning av Andy Warhol.
• Duran Duran, Rio, 1983. Art déco-illustration av Playboytecknaren Patrick Nagel.
• Gary Numan, Berserker, 1984. Foto av Geoff Howes, Design: Gary Numan.
• Iron Maiden: The Trooper, 1983. Målning av Derek Riggs i sin tur baserad på ett konstverk från Krimkriget.
• Stray Cats, (She´s)sexy + 17, 1983. Omslag av Ed ”Big Daddy” Roth, skaparen av hot-rod-ikonen Rat Fink.
• Pink Floyd, When The Tigers Broke Free, 1982. Illustration av Gerald Scarfe.
• Michael Jackson, Dirty Diana, 1988. Prinsessan Dianas favoritlåt, även om den handlar om en groupie. Foto av Sam Emerson.
• Van Halen, Jump, 1984. Klassiskt, fotorealistiskt omslag målat av Margo Zafer Nahas.
• Clash,This Is England, 1985. Illustrerad av Eddie King.
• Cyndie Lauper, What´s going on, 1987. Inspirerad av Man Rays ”Lames”. Foto av Anne Leibovitz. Design: Stacy Drummond.
• Madness, Our House, 1982. Målning av Karen Allen, 6 år.
• Bobby ”O”, I Cry For You, 1983. Omslag av pop art-konstnären Roy Lichtenstein.
• Bruce Springsteen, Born In The USA, 1984. Foto av Annie Leibovitz.
• Roxette, Never Ending Love, 1986. Retrografik av Kjell Andersson.