DA ANALYS Stålet är i kris och i synnerhet SSAB. Krisen har öppnat dörren till en halvt oanvänd paragraf i avtalet.
Höstmörkret föll snabbt för stålkoncernen SSAB. När resultatet från tredje kvartalet presenterades föll varselsläggan över Borlänge, Luleå och Oxelösund.
450 personer bort. Och nu ett avtal med 80 procents arbetstid till 90 procents lön i ett halvår. De cirka 12 000 kronor som stålarbetarna går miste om ska betalas tillbaka. Facket säger sig ha garantier, företaget talar om vinstdelning.
Överenskommelsen på SSAB blev möjligt genom den paragraf i Stål- och metallavtalet som handlar om varierad arbetstid. Femte paragrafen, fjärde momentet. Där står:
”I syfte att utjämna beläggnings- och efterfrågesvängningar över åren finns möjlighet att över en längre period genomsnittsberäkna det ordinarie arbetstidsmåttet, varierad arbetstid”.
Vidare:
”Genom denna typ av arbetstidslösning ges alternativ till traditionella åtgärder såsom t.ex uppsägningar i samband med en efterfrågenedgång.”
I kommentarerna till avtalet har arbetsgivarna och facket enats om att den varierade arbetstiden kan användas för att överbrygga kraftiga konjunktursvängningar och stärka det enskilda företagets konkurrensförmåga.
Att överbrygga en kraftig konjunktursvängning – det är just det SSAB försöker sig på nu. Med tredje kvartalet i år föll som sagt höstmörkret för SSAB.
Kunderna satt på stora lager.
Efterfrågan sjönk.
Priserna föll.
Och förlustsiffrorna växte till ett gigantiskt minus.
Därtill: Företaget kom knappt upp till 60 procent av sin kapacitet – en alarmerande låg nivå för en investeringstung industri med höga fasta kostnader.
60-procentigt kapacitetsutnyttjande i ett stålverk är detsamma som att larmet går.
Därav storvarslet och därav krisförhandlingarna som ställde facket mot väggen. Och som tvingade fram en originell uppgörelse som dammade av en paragraf som aldrig har använts i den här omfattningen.
Paragrafen har funnits i avtalet sedan sent 1990-tal, ungefär samtidigt med Asienkrisen. När den tidens finanskrasch plågade Asien översvämmades den europeiska marknaden av billigt asiatiskt stål. Europas stålindustri krisade då också och gav avtryck i Stål- och metallavtalets bestämmelser om arbetstidens förläggning.
Lite då och då har paragrafen använts lokalt, men långt ifrån i samma omfattning – och under så stor uppmärksamhet – som nu.
Att den inte använts flitigare beror på att stålindustrin normalt tickar och går dygnet runt 365 dagar om året. Som den processindustri den är. Vid kontinuerlig drift finns det så att säga inte många timmar över på dygnet att dribbla med.
I verkstadsindustrin med dagtid och tvåskift är det tvärtom. Där används variationer i arbetstid betydligt mer.
Med tvära kast i efterfrågan drömmer arbetsgivarna om inte bara att kunna variera arbetstiden utan också om löneflexibilitet. Att kunna betala de anställda efter hur det går för företaget.
Men att allmänheten – så här veckan efter SAS-uppgörelsen – vänjs vid att lönesänkning är möjligt ses säkert som en skänk från ovan. Allt medan facket försöker förklara att de inte alls handlar om sänkta löner.
När TV-inslagen talar om lönesänkning vid SSAB upplevs det säkert som tidiga julklappar för arbetsgivarnas förhandlingsstrateger. Inte så att de önskar sig dåliga tider, tvärtom. Men att allmänheten – så här veckan efter SAS-uppgörelsen – vänjs vid att lönesänkning är möjligt ses säkert som en skänk från ovan. Allt medan facket försöker förklara att de inte alls handlar om sänkta löner.
Återigen har vi påmints om hur villkoren på svenska arbetsplatser påverkas av utvecklingen i omvärlden. Formuleringarna om arbetstidens förläggning och hur arbetstiden kan varieras kom in i Stål- och metallavtalet i samband med Asienkrisen för snart femton år sedan.
Men det är först nu det testas på allvar, nu när det europeiska stålbadet som ska rena krisländerna vid Medelhavet kastar sina mörka skugga långt in i hyttor och valsverk i Borlänge, Luleå och Oxelösund.
