Tunga steg genom fabriken. Snart har den tystnat, Pilkingtons stora glasfabrik utanför Halmstad. Europakrisen slår nu mot Sverige. 30 000 industrijobb beräknas försvinna.
Mirko Lukic vandrar längs den långa avsvalningen.
Här svalnar glaset medan det rullar fram på 248 valsar och ger i från sig värmen glaset bär med sig från den drygt femtonhundragradiga hetta i ugnen där sand, soda och kalk kokats till glasmassa med små tillsatser av kolpulver och järn.
Värmen i den långsträckta avsvalningshallen kommer enbart från glaset, inga andra värmekällor. När tillverkningen läggs ner kommer kylan att jaga ut det sista av värmen. Samtidigt som 149 arbetare drivs ut i arbetslöshet.
– Känns hemskt och onödigt, säger Mirko Lukic. För många blir det oerhört besvärligt.
Vi tog oss aldrig ur skiten. Den kris som bröt ut hösten 2008 pågår fortfarande.
Då försvann 70 000 industrijobb. Bara en mindre del av jobben kom tillbaka när det häromåret tillfälligt blev bättre.
Vi lever fortfarande i den värsta krisen sedan 1930-talets depression.
Nedgången i ekonomin beror inte på att arbetarna tagit ut för höga löner eller att politikerna satsat för mycket på välfärd.
Det som utbröt hösten 2008 var en finanskris – en krasch för hela betalningssystemet. Bankerna hade tagit för stora risker och gjort för många vidlyftiga affärer.
Sådana nedgångar tar mycket längre tid att ta sig ur än vanliga konjunktursvackor. Så har det sett ut tidigare i historien.
Så fort finanssektorn brutit samman har det gett upphov till andra problem: valutakriser, skuldkriser etc.
Efter varje finanskrasch följer många besvärliga och magra år. Inte minst för att staten – skattebetalarna – tvingas ta notan. Statens skulder växer och statens utgifter blir större än inkomsterna.
I år väntas tillväxten i euroländerna minska för femte året i rad. I euroländerna går nu 18 miljoner personer utan arbete.
Den här finanskrisen har också fått den europeiska valutan, euron, att gunga.
I år väntas tillväxten i euroländerna minska för femte året i rad. I euroländerna går nu 18 miljoner personer utan arbete.
När Europa försöker ta sig ur eländet genom att spara påverkas hela världsekonomin.
Mirko Lukic: ”Hur det känns? Egentligen har jag inte landat än. Men visst är det tragiskt, sorgligt, bekymmersamt. Min fru, som jobbar som kokerska på ett dagis, fick frågan av en dagisförälder hur jag mådde. Hon sa: ’Den jäveln, allt rinner av honom som på en gås’. Men jag säger bara: Man kan inte gråta över spilld mjölk. Men visst tar jag åt mig. Tur att jag har en bettskena i om natten.
Jag var uppe i Kinna nyligen där jag växte upp. Textilfabrikerna står som tomma skal. Om alla vore journalister som du skulle samhället klara sig då, tror du? Vad skulle vi leva av? Du vet, utan tillverkningsindustri ingen välfärd. Så ser det ut. Tjänstesamhället är bra, men det är tillverkningsindustrin som förädlar något. Som skapar mervärde. Och som tjänstesektorn är beroende av. Kan vi inte exportera får vi heller inte in några pengar till så mycket annat i det här landet”.
Europa bromsar. Det innebär att de europeiska hushållen sparar för att betala av sina skulder. Företagen vågar inte investera. De skadskjutna bankerna är försiktiga – de pengar som de fått av sina regeringar läggs hellre på hög än lånas ut.
Men det är inte bara hushållen och företagen som dragit i bromsen. Samtidigt som den privata sektorn i ekonomin – hushåll och företag – snålar så sparar också den offentliga sektorn. De statliga utgifterna skärs ned i många länder genom uppsägningar och sämre sociala förmåner.
Ingen drar ekonomin framåt. Konsumtion och produktion stannar av.
Bilförsäljningen sjunker. Byggen skjuts på framtiden. Stålindustrin krymper. Hela samhällsekonomin går på sparlåga.
När euroländernas ekonomier håller igen bromsar också industrin i Sverige. Svensk industri har 70 procent av sin export till Europa. Därför blir Europakrisen kännbar på verkstadsgolv, i stålverk, i skogen, på pappersbruken.
Färre köper bilar vilket gör att bland annat efterfrågan på bilglas minskar. Därför stängs Pilkingtons fabrik för bilglas i Landskrona.
Byggandet i Europa har kommit av sig. Bankerna som tidigare lånade ut hejvilt till byggindustrin samlar hellre pengarna på hög än att låna ut. När det byggs mindre behövs inte lika mycket fönster. Det drabbar Pilkington i Halmstad.
För de anställda på Pilkington i Halmstad kom beskedet om nedläggning oväntat.
Lenita Sandberg: ”Det är synd om industrin och industriarbetarna. Nu blir det skittufft för oss alla. A-kassan är inte mycket att hurra för, särskilt inte om man som jag bor själv i villa med tre barn, tolv, fjorton och sexton år gamla. Jag har verkligen gillat att jobba här. Det var därför jag tatuerade in Pilkingtons logga. Ja, det är ju egentligen ett malteserkors och i första hand inte Pilkingtons. Jag ville ha ett kors och jag tyckte det här var snyggt, jag har själv varit på Malta. Joakim, en av elektrikerna här på Pilkington tatuerade in det. Han är utbildad tatuerare och riktigt duktig.”
När Europa håller igen och efterfrågan sjunker finns det plötsligt för många fabriker.
Överkapacitet brukar det kallas.
Bilindustrin har överkapacitet. Europas bilfabriker kan tillverka betydligt mer än vad som verkligen säljs. Volvo personvagnar har dragit ner på takten. I Tyskland stängs den första större bilfabriken efter andra världskriget, Opel i Bochum. I Frankrike stänger PSA Peugeot Citroën en fabrik och åttatusen förlorar i ett slag sina jobb.
Stålindustrin har överkapacitet. Europas stålverk går på halvfart. Ingen lysande affär för stålindustrin, som är beroende av att deras dyra anläggningar kör för fullt dygnet om. SSAB tvingar sina anställda att i praktiken låna ut pengar – runt 12 000 kronor per anställd – till företaget.
Bland kontinentens tillverkare av tidningspapper finns en överkapacitet när det minskade tidningsläsandet dämpar efterfrågan på tidningspapper. I Hyltebruk, fem mil från Halmstad, stängs ett av brukets fem pappersmaskiner. 138 anställda varslas från Stora Enso.
Överkapaciteten får globala företag att möblera om: busstillverkningen i Volvo Säffle förs över till Polen, Golden Garden Products flyttar Stigas gräsklippare från Tranås till Italien och Pilkington möblerar om bland sina fabriker.
För Pilkingtons anställda i Sverige väntar nu arbetslöshet och a-kassa.
Annika Nilsson: ”Jag har varit här i 36 år. Jag fick barn när jag var tjugo och var nyskild när jag kom in på en kurs i styr- och reglermekanik inriktad på kemisk industri. Undrar om det finns sådana kurser nu. Känns som om så mycket har blivit annorlunda, sämre. Att komma ut och jobba på 70-talet … det var goa tider. Men nu? I vår ålder? Gubben min jobbar här också och vi får en helt annan ekonomi som arbetslösa. Rent bedrövligt med a-kassan. Jag är skiträdd för den. Visst, vi är två. Men det blir att ställa om sig till något helt annat.”
När efterfrågan sjunker och det finns för många fabriker pressas priserna. Det blir svårare för företagen att ta betalt.
Lägre priser ger lägre vinster för företagen. Därför kapar de kostnader genom att säga upp personal eller lägga ner.
Pilkington har åtta glasugnar i Europa. Halmstad är koncernens största och klarar av att tillverka nästan 6 000 ton glas i veckan. En jätte. Men en sliten jätte som behöver renoveras.
Glasugnar slits. Stenarna i ugnen nöts ner av glasmassan. Att stänga av, riva och bygga upp en ny ugn tar några månader och kostar uppåt en 300 miljoner kronor. En investering som bör göras minst vart femtonde år.
Ugnen i Halmstad har renoverats två gånger tidigare, 1986 och 1999. Nästa gång skulle bli 2014 hade det sagts.
Men i stället lägger Pilkington ner ugnen i Halmstad och den i Italien som också stod inför renoveringsbehov. I stället fortsätter driften i Polen och i de fyra ugnarna i Tyskland.
Lotta Olsson: ”Engelsmännen har talat om vår fabrik som juvelen i kronan, för hela koncernen. En finslipad diamant. Vi har verkligen känt oss som det. Stolta, fyllda med självförtroende. Många chefer kommer själva från golvet och har fått chansen till annat jobb för att man tagit vara på intresse och kompetens inom företaget. Folk har kunnat byta avdelning och prova på olika sysslor.
Själv har jag jobbat ett halvår på logistikavdelningen och hade under den tiden ansvar för de finska kunderna. Jag saknade mitt jobb i produktionen och då fick jag gå tillbaka dit.
Det har inte funnits något ”vi och dem”. Alla har varit en del av ”Pilkanfamiljen” utan någon hierarki. Vi på golvet har kunnat styra produktionsprocessen själva. Man har litat på oss. Och det har gjort oss effektiva.
Här har man fått chansen att bli bra på något. En härlig känsla. Vi har varit självgående, har kunna lösa problem, fått mycket ansvar.
Det aldrig tagit emot att gå till jobbet under de sexton år jag varit här. Jag blev uppsagd ett tag runt 2003 och gick arbetslös ett tag, fick ett nytt jobb men sedan ringde de från Pilkington och undrade om jag ville komma tillbaka. Såklart! Det här är ju mitt drömjobb!
Det där gör allt så sorgligt nu när det blir slut på allt. Jag har en liten dotter på tre och ett halvt och inte jobbat full tid de senaste åren. Jag vågar knappt tänka på vilken a-kassa jag kommer att få. Undrar ibland vilket samhälle jag kommer ut i som arbetslös. Jag kom ju hit efter att ha jobbat inom psykvården i sex år. Gick en industriteknisk kurs för tjejer. Tänk att det fanns sånt då. På nittiotalet. Vi gick åtta månader på Amu och vi fick välja praktik på fyra industriarbetsplatser. Minst två av dem är borta nu.”
Lånefesten gjorde att Pilkington fick en ny ägare för sex år sedan: det japanska företaget Nippon Sheet Glass, NSG. För att kunna köpa hela Pilkington – som varit engelskt sedan starten 1826 – lånade japanerna stora summor från bankerna för att kunna klara av affären.
Någon har liknat skuldtyngda Pilkington vid en deltagare i ett maratonlopp, där Pilkington bär en ryggsäck på 30 kilo och en tom vattenflaska, medan konkurrenterna förser sig vid vätskekontrollerna.
Skulderna tynger NSG-koncernen nu när försäljningen och inkomsterna minskar.
Förra året gjorde koncernen en blygsam vinst. Men räntebetalningarna var tre gånger större än vinsten. Dessutom skulle aktieägarna ha sitt – och de fick en utdelning som var större än företagets vinst.
Men nu vid nedläggningen var företaget inte särskilt villigt att ge något extra till de arbetare som i årtionden producerat glaset.
Klubben började förhandla och försökte få ut något extra utöver omställningsförsäkringen. Förhandlingsläget var kärvt och det var i den vevan som
Mirko Lukic slog upp dörren i klubb-expeditionen och gick fram till whiteboard-tavlan och skrev i affekt: ’It ain’t over until the fat lady sings’. Man vet inte vad som komma skall förrän man har kommit till slutet.
Mirko Lukic slog upp dörren i klubbexpeditionen och gick fram till whiteboardtavlan och skrev i affekt: ’It ain’t over until the fat lady sings’. Man vet inte vad som komma skall förrän man har kommit till slutet.
Mirko Lukic: ”Jag skrev de där orden för jag var riktigt förbannad. Förbannad på att företaget inte kunde erbjuda oss något. Snålt! Här har folk jobbat i årtionden, folk har levt med det här arbetet, satsat, engagerat sig, tagit ansvar, vi har gått bra och nu när de ska lägga ned har vi aldrig jobbat så mycket övertid. Varför jag valde att skriva just de där orden? Vet inte, de bara kom. Har hört dem i någon film nån gång. Egentligen skrev jag nåt annat först. Men de orden går inte att trycka”.
Varslen ökar igen. Varje dag, vardag som helg, i oktober varslades 342 personer. Varje dag. Fjorton i timmen, dygnet runt.
Långt i från katastrofmånader som under hösten 2008 eller för den delen 1992.
Men illa nog för att en krishöst ska övergå i vargavinter på arbetsmarknaden. En av de värsta i modern tid. Enligt Arbetsförmedlingens prognos försvinner flest jobb från industrin. 30 000 jobb bort i år och nästa år.
Av alla nya arbetslösa kommer tre av fyra från industrin. Det innebär också att det totala antalet arbetslösa i år kommer att uppgå till 413 000 personer. Nästa år ännu fler.
Därmed väntas arbetslösheten överstiga 8 procent av arbetskraften – ett dystert rekord som bara överträffats vid ett par tillfällen i modern tid. Av ungdomarna under 25 år är mer än var femte arbetslös.
Krisen slår hårdast mot industrin i syd- och mellansverige.
Tommy Engström: ”Jag har varit med här från början. Från det att vi körde igång ugnen 1976. Lasse (Samuelsson) kom i augusti det året och sedan dess har vi jobbat ihop. Samma skift, i alla år. Tidigare, när vi bodde åt samma håll, brukade vi ta sällskap hit till fabriken. Vi cyklade alltid. I ur och skur året om, oavsett väder. Men nu bor Lasse åt ett annat håll sedan de köpte hus. Ibland har vi till och med åkt på semester ihop med familjerna. Hur vi ska hålla kontakten sedan? Vi har funderat lite grann. Vet inte hur det blir. Vårt skiftlag har åkt och fikat på Max efter kvällsskiftet var sjätte onsdag. Kanske vi får fortsätta den traditionen på något vis … Nu blir det tyst här. Märkligt tyst. Den här ugnen som varit igång i så många år och som jag har varit med om att köra från början. En sak hoppas jag på: att jag slipper vara här när den släcks.”
Maskinerna i Pilkingtonfabriken kommer att bli kvar. De tystnar bara. Och värmen från den ugn som inte fick någon ny chans och som Tommy Engström en gång i sin ungdom körde igång, den ugnen kommer alltså inte längre att ge värme ute i den långa avsvalningen.
Nu väntar kylan.
Mirko Lukic, han som blev förbannad och skrev It ain’t over until the fat lady sings, tycker inte att allt är över. Och det är väl också innebörden i uttrycket.
Jo, Pilkington läggs ned och en hård vinter stundar. Så är det. Men han berättar att han pluggat ekonomi medan han jobbat och säger att han ”tror gott om det här samhället. Det här industrisamhället som gav min pappa och mamma chansen att komma hit från Jugoslavien på sextiotalet och jobba och bygga upp sina liv. Mamma textilarbetare på Eiser – som la ner. Sedan på Duni – som la ner. Sedan städerska på Pilkington innan hon blev sjukpensionär. Pappa på Lundgrens gjuteri i Oskarsström. I det här samhället kan man göra en klassresa. Lyssna: pappa jobbade på Lundgrens gjuteri – nu bor jag, en industriarbetare precis som pappa, i just Lundgrens villa på Viktoriavägen i Oskarsström. Det är väl ändå tecken på ett bra samhälle?”
