Snart är det dags. Senvintern eller tidig vår, i god tid innan lövsprickningen, är den bästa tiden att hugga. Innan fukten fyller och tynger träden och förlänger torktiden. Innan myggen och knotten.

Den som i denna stund förbereder årets huggning bör läsa och inspireras av Lars Myttings bok Ved – Allt om huggning, stapling och torkning – och vedeldningens själ (Natur och Kultur).

Den som inte förbereder någon huggning kan läsa boken och få en inblick i just vedeldningens själ.

”Vedhuggning är en personlig historia”, lyder bokens första mening.

En personlig historia, visst. Vedhuggning kan vara ett tungt ok att bära. Eller ett väldoftande nöje.

En av mina bästa vänner plågas under veden. Hans hus vedeldas året om och vintermånaderna slukar kubik efter kubik av den ved han mödosamt kapat upp under sommaren.

Han skulle fnysa åt begrepp som ”vedeldningens själ”.

Att samla ved var livsviktigt för våra förfäder. Skillnaden ”malm och järn, mellan rått kött och en stek, vintertid mellan att leva och att dö”.

När oljeeldningen och elektriciteten tog över uppvärmningen efter kriget befriades hushållen från ”brandfara, träflisor och sot” som Mytting skriver.

Men på 90-talet öppnades luckan till eldstäderna igen. Priset på olja och el steg. Nya renbrännande kaminer introducerades. Människan drogs åter till lägerelden.

Myttings bok är en heltäckande genomgång av yxor, sågar, huggkubbar, klyvteknik, olika staplingsmetoder, kaminer, spisar, en genomgång av hur mycket värme olika trädslag ger och mycket mycket mera.

Ett slags praktiskt inriktad mysläsning som förstärker ens lustfyllda förhållande till den ved som värmer spisen i stugans kök närhelst jag tycker att det skulle passa.

Att släntra bort mot vedboden med Gränsforsyxan och klyva några björkträn mot den hårda huggkubben, det är i sanning en stund att längta efter.

Doften av färsk ved 
är, som det sägs i bokens avslutande dikt av Hans Börli, ”något av det sista du kommer att glömma när slöjorna dras för”.