Det är uppenbart att det skett en slags omvänd klasskamp i samtiden, en rörelse där vi bit för bit förlorar mandat över vårt eget liv.
Det är ett ideologiskt maktskifte som har ägt rum bakom vår rygg – och där vi i valfrihetens namn inte längre kan välja, för inte är det någon av oss som nu räcker upp handen och säger: ”Ja, jag valde att montera ner arbetsrätten och den allmänna välfärden.”
Ändå är det i den här politiska verkligheten som vi nu lever. Det är inte tal om enskilda frågor, enstaka utspel – nej, det är i stället ett helt system som blir tydligt.
Det blir allt större och större områden som nu ligger i existentiell radioskugga. Det är tyst. Kollektivet blir individer som hela tiden måste fatta mikrobeslut utifrån en makroverklighets ekonomiska ramar. Men, när valde vi att vår frihet skulle handla om valet mellan att köpa busskort eller nya gymnastikskor till barnen? Äta lunch eller gå med barnen på simhallen? Vi ser hur Bemanningsföretagen tar över allt större delar av arbetsmarknaden – också inom områden som överhuvudtaget inte borde omfattas av ett sådant synsätt, där tryggheten i en anställning i själva verket är förutsättningen för att kritiskt kunna granska sin samtid.
Tidningar, tv, radio, teater – allt fler väljer bort förutsättningarna för det kritiska öppna samtalet. För, handen på hjärtat, vem vågar bita den hand som föder en? Det som en arbetsgivare bland annat vinner genom att anlita ett bemanningsföretag är enkelt uttryckt förmånen att i en enda rörelse montera ner det som arbetarrörelsen genom solidaritet och medmänsklighet lyckades bygga upp – i form av socialt ansvar. Det är borta, ersatt av en växande rädsla. En tigande kultur.
Det här systemskiftet omfattar inte minst kulturen i dess vida bemärkelse. Det finns en del modiga och kompromisslösa konstnärer som vägrar ingå i systemet – som inte tänker underkasta sig den ”valfrihet” som vi faktiskt inte har valt. Suzanne Osten är en av dessa människor.
Hon har bland annat gett sig själv uppgiften att problematisera frågan om klass, kön och etnicitet – inte minst genom teaterns komplexa scenspråk. Och det är ett tidens tecken att hon ensam tycks ha kämpat mot nedläggningen av Unga Klara, där Stadsteaterns Benny Fredriksson var den som fick fullfölja de politiska beslut som formulerade en ekonomisk verklighet, som ingen teater kan underkasta sig. Osten berättar i ett scensamtal här i Malmö (PotatoPotato) hur hon försökte få vänner och bekanta att skriva under en protestlista mot nedläggningen.
Och, hur vän efter vän vek undan – av rädsla. Så, vänner sedan lång tid vågade inte stiga fram – inför osäkerheten att själva bli drabbade av en ekonomisk bestraffning.
Vi objektifieras, blir konsumenter och entreprenörer – och står plötsligt tydliga i samtiden – som delar av en välfärd där ingen längre får plats.
Och vi ingår i ett ”öppet” samtal, där ett ideologiskt skifte har lagt både fråga och svar till rätta, långt innan vi ens har påbörjade själva samtalet. Det är en omvänd klasskamp där vi förlorar – bit för bit – tills vi igen står där mitt i statarsamhället, med kepsen i hand – eller som med Ostens protestlista – där ingen vågar vara tydlig och stiga fram. När valde vi ett sådant samhälle? Och var samlar sig den ideologiska motkraften?
Från årsskiftet är Kristian Lundberg fast krönikör på Dagens Arbete
