Sverige missade ju fotbolls-VM i Brasilien. Därmed tillåts vi lugnt luta oss tillbaka och njuta av själva spelet. Utan påfrestande nervositet, utan uppslitande engagemang.
Inte samma sak, visst. Men vad gör det när mästerskapen äntligen spelas i fotbollens högborg, Brasilien? Ett land med en fotbollshistoria värd att berätta och som också säger så mycket om det landet.
Det är länge sedan nu, 64 år sedan Brasilien senast hade fotbolls-VM. Den gången gick de till final mot ett svajigt Uruguay. Segern skulle bara bli en formsak. Trodde man.
Laget var så uppskrivet och självsäkert att det tilläts flytta från den enskilt belägna villan utanför Rio till ett myllrande centrum eftersom så många Rio-bor ville lyckönska spelarna. Dagen innan finalen bjöds fruarna in och vissa spelare hamnade på barer där alla ville bjuda.
Morgonen därpå konstaterade läkaren att en svårt bakfull Juvenal hade för mycket alkohol i blodet för att kunna spela. Men reserven var skadad. Återstod att snabba på tillnyktringen hos den spyende stjärnbacken.
Inför avspark var det meningen att laget i lugn och ro skulle ladda upp och fylla på kroppens bränsleförråd. Men då kom de en efter en för hyllningstal: Socialdemokraternas presidentkandidat, Sao Paolos guvernör, utbildningsministern …
Det blev inte mycket i magarna förrän det var dags att bege sig av till stadion. På vägen dit råkade chauffören ramma porten till stadsparken varvid lagkaptenen Augusto slog huvudet i sätet och tvingades bli omplåstrad medan chauffören undersökte skadorna på bussen.
Uruguay vann med 2–1.Uruguays vinstmål var en riktig målvaktstavla vilket förföljde den arme målvakten Barbosa livet ut. Och än i dag, långt efter hans död.
Efter mardrömsfinalen fick han inte närma sig ett brasilianskt landslag eftersom han ansågs bringa olycka med sig. Nu äntligen ska den arme Barbosa föräras en staty. Men den kommer att resas efter VM i sommar, för säkerhets skull.
Om denna vidskepelse och fotboll, om politik och fotbollsfanatism i Brasilien berättar journalisten Henrik Brandão Jönsson på ett sätt som ingen tidigare har gjort. Han hänger med kokainsnortande Corinthians-supportrar som fixar biljetter genom att råna svartabörshajarna, han besöker Romario, svenskdödaren från VM 94, som nu blivit politiker, han berättar storyn om dribblingskonstnären Garrincha och hans svenske son, hur Pelé blåstes, hur det gick för landslagets kommunistiske förbundskapten under den hårdföra militärdiktaturen och vi får möta den nye frälsaren, Neymar.
Den bästa bok om brasiliansk fotboll och en av de mest underhållande böckerna om Brasilien jag läst. Och det känns för ett ögonblick som om det inte spelade någon roll att Sverige inte kvalificerade sig.
