Leninvarvet i Gdansk, skorstensröken sveper in den polska industristadens kontur i ett jämngrått raster. En ny arbetsdag randas. Realsocialismen inleder sitt sista decennium och Polen bubblar av missnöje och löfte om förändring.
Om skribenten
Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.
Landets framtid överskuggas samtidigt av det sovjetiska imperiet, där Brezjnev svarar krav på fria val med mobiliserade pansardivisioner längs gränsen. Europa står vid ett vägskäl där demokrati och frihet står mot upptrappat våld och ytterligare skräckvälde.
Filmen Wałęsa, baserad på den polske fackföreningsmannen Lech Wałęsa, berättar historien om hur en idé på skeppsvarvet i Gdansk så småningom välte omkull hela den polska kommunistregimen. Ledaren för fackföreningen Solidaritet, Lech Wałęsa, kanaliserade kraften i enda generation som tröttnat på regimens lögner. När en mur av gula hjälmar med repor som glänser i solen, marscherar mot den självutnämnda arbetarstaten är det början på något nytt. Fria val, öppenhet och slut på korruptionen.
Tyvärr vet vi hur det gick. Hoppet och drömmarna om frihet och välstånd har i stora delar av Östeuropa ersatts av extrema klyftor och auktoritära regimer. Samma fackföreningsrörelse som banade väg för demokratin i Polen har tryckts tillbaka och marginaliserats. I dag är bara tre procent av anställda i privat sektor medlemmar i ett fackförbund, jämfört med 28 procent av offentliganställda. Många unga polacker har för länge sedan gett upp hoppet om hemlandet och flyttat, till exempel till Sverige. Tillståndet i dagens Europa gör bara filmens berättelse ännu viktigare.
Förra veckan fick demokratirörelsen i Ukraina, Euromaidan, Lech Walesa-priset, som delas ut till organisationer som kämpar för mänskliga rättigheter. Det gamla ryska imperiet skvallrar med vapnen igen – imperiedrömmarna lever. Hotet om våld är det enda som återstår när grannländerna för länge sedan genomskådat den ryska regimens förrädiska dubbelnatur. Än en gång är det fria fackföreningar tillsammans med demokratiaktivister som står längst fram med krav på demokrati och självbestämmande. Historien upprepar sig.
Den polske författaren och journalisten Ryszard Kapuscinski beskrev i “Lapidarium” drivkrafterna i ett splittrat samhälle på följande sätt:
”Nöden demoraliserar. Om en tredjedel av samhället lever i misär blir hela samhället demoraliserat. Produkten av misären är rädsla och kategoriska påbud, febrilt drömmande, för att rycka sig ur den till varje pris.”
Beskrivningen passar lika väl in nu som när den skrevs för närmare 40 år sedan. För medan finans- och skuldkriser ryckt undan mattan för hela samhällen runt om i Europa är den kollektiva organiseringen viktigare än någonsin. Långsiktig förändring kommer nämligen underifrån, oavsett om den börjar på ett skeppsvarv i Polen, ett torg i Ukraina eller ett fikarum i Sverige.
