”Det här är ingen jävla bokklubb”

En gång i månaden träffas de på puben för att 
byta böcker med varandra. Utan litteraturen vore 
vi ingenting, säger de. Absolut ingenting.
– Vi sökte aldrig några högskolor. Vi blev 
industriarbetare och det här är vår bildning.

De kom direkt från jobbet den här sena eftermiddagen och skulle träffas på Ölstugan Tullen i Göteborg på en av gatorna som skjuter ut från Järntorget. Skyltar som Dirty records, Nians ölhall och Glenn Sportsbar signalerade att här kunde man tillbringa en och annan trevlig timme och, som Anders Olofsson för en stund glömma färdigsvarvade propellerdelar och, som Stefan Löfgren ta en paus från det han sysslat med dagligen de senaste tjugosex åren, mata plåt in i en maskin som förser omvärlden med garageportar. Framför dem låg en kväll med litteratur och några öl.

Stefan: Man måste få träffas och tjöta av sig. Man bär på så mycket och måste få ur sig. Det där började redan när Anders jobbade uppe hos oss. Vi träffades när jag gick en slags kompetensutvecklingskurs och så kom den där lille jävla politrucken och upptäckte att jag inte var med i facket. Jag sa: Ska jag vara med i facket då ska jag fan i mej vara med och förhandla också.

Anders: Jag höll på att dö av skratt. Han trodde att det var kö till uppdragen.

Stefan: Vi började förhandla ihop. Men vi upptäckte snart att när vi diskuterade löner och arbetstider och skyddsfrågor så kom vi minst lika ofta in på musik, film, litteratur. Allt flöt ihop, gick i varann som om allt hängde samman. Och det gör det väl också … det handlar ju om livet.

Anders: Så när jag slutade uppe på det som i dag är Entrematic för att börja ute på Bergs propulsion bestämde vi att vi skulle ses en gång i månaden för att fortsätta våra diskussioner. Tipsa varandra om böcker, byta böcker. Snacka musik, fackligt, politik, filmer. Så som vi hade gjort på jobbet. Nu har vi träffats på det här viset i åtta år.

”Det där blir bra. En bok att ta med sig på muggen.”

Stefan: Men det här är ingen jävla bokklubb. Ingen studiecirkel eller nåt sånt. Det här är utbyte. Man behöver sånt här. Jag tror inte att det är så många som läser på jobbet. Inte många diskuterar heller. Det är så tyst och tystare blir det för varje år. Fan, vad jag längtar efter en rejäl strejk. En riktig urladdning där vi påminner om vår existens. Jag menar: Vad har vi facket till egentligen? Den här tystnaden, den här förlamande passiviteten är perfekt för rasisterna att fiska i. Att en rumänsk tiggare sitter framför Ica görs till ett större problem än att bankerna snor oss på miljarder.

Anders: Därför tog jag med mig den här till dig. Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land.

Stefan: Äntligen. När du sa att du köpt den på bokmässan i höstas sa jag: ”Vafan har du den, ta hit den!” Perfekt. Och då ska du få en av mig. Ernst Billgren. Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor. Vi är rätt hemma i litteratur, film och musik du och jag. Men konst? Titta, den här är perfekt för dig som är småbarnsförälder med alltför lite tid. Ett uppslag, en fråga typ ”Hur vet man att man är på rätt väg?” och ett kort svar på max en sida.

Anders: Det där blir bra. En bok att ta med sig på muggen. Ungefär som Göran Greiders nya katekes för underklassen. Har du läst den? Men det där med tiden, alltså. Förr läste jag fyra, fem böcker i månaden. Nu blir det ungefär en. Tiden räcker inte till. Men jag ser till att varje dag läsa för mina söner som är fyra och åtta. Mina föräldrar läste alltid för mig, särskilt pappa. Nils Holgersson, underbart. Därför började jag själv läsa tidigt. Nu märkte jag häromkvällen när åttaåringen hade en kompis hemma som skulle sova över, jag hörde hur åttaåringen läste för kompisen. Kändes bra.

Stefan: Du ser! Den som läser för sina barn får också läsande barn. Min nittonåriga dotter läser och vi kan diskutera allt mellan himmel och jord. Mina föräldrar läste jämt för mig. Jag blev så jävla glad när jag såg att LO körde med sin kampanj Läs för mig pappa. Det handlar ju om att få ett språk så att man vågar säga ifrån.

Anders: Det här är ju vår bildning. Läsningen är den enda bildning som jag har fått. Visst gav skolan mig en del, men inte som läsningen.

Stefan: Vi går inte på högskolan, vi har inte tillgång till någon högre utbildning. Vi blev ingenting i den här världen. Vi blev industriarbetare. Däremot läser vi. Vi nöjer oss inte med att sitta i fikarummet och bara prata sport och lotto. Om inte vi arbetare läser mera så blir vi ännu mer körda än vad vi är i dag.

Anders: Fast det är som sagt svårt att hinna med.

”Om inte vi arbetare läser mera så blir vi ännu mer körda än vad vi är i dag.”

Stefan: Du har ju ramlat in i politiken också. Fast det trodde du inte va? Visst var det så att du stod på elfte plats på sossarnas lista i Öckerö kommun och sedan blev inkryssad som första namn?

Anders: Ja, och därför sitter jag i kommunstyrelsen nu. Och då måste man ju läsa alla handlingar. Tjocka luntor. Inte alltid så att det pirrar i pungen direkt.

Stefan: Tror fan det! Egentligen handlar det väl om att försöka bryta ner gränserna. Att man integrerar det ena med det andra, ungefär som vi gjorde när vi förhandlade tillsammans. Att det fackliga och politiska går in i litteraturen och musiken. För mig går hårdrocken in i det fackliga. Att läsa White Line Fever om världens bäste basist i världens bästa band – Lemmy i Motörhead – ger mig energi till att göra annat. Eller som att lyssna till Marduk, ett fruktansvärt bra black metalband från Norrköping. Jag tror fanimej att arbetarklassen kan återskapas genom hårdrocken. Vi har ju avskaffat allt snack om klasser och klasskillnader i tron att klassamhället avskaffats. Vilken lögn.

Anders: Du har till och med fått mig att lyssna på såna som Turbonegro och Danzig, jag som mest gillar reggae, världsmusik och Manu Chao och sånt. Din musik är så svart.

Stefan: För att kunna se ljuset måste du se mörkret. Då måste man bejaka det som är hårt! Svart! Brutalt!

Anders: Du är bra på att tipsa. Kommer ihåg när jag tröttnat på alla kriminalromaner med någon halvalkoholiserad frånskild landsortskriminalare i huvudrollen. Då kommer du med en kinesisk deckare som var hur bra som helst. Qiu Xiaolong hette författaren.

”Strindberg  … den störste … tänk att få hänga i baren med honom i livet efter detta.”

Stefan: Och det är väl det litteratur handlar om: att upptäcka nytt, att bege sig ut i en fantasivärld. Man blir rik i fantasin och man umgås med sig själv på ett rätt behagligt sätt. Fast nu Anders är vi farligt nära Arne Anka-citat. Har vi inte varit där i närheten många gånger?

Anders: Alltså Arne Anka är genial. Han lyckas med det som stora författare förmår: koka ner stora funderingar och frågor i en handfull serierutor där varje replik är sylvass.

Stefan: En modern Strindberg. Kortfattad, vass, provokativ. Ååå Strindberg  … den störste … tänk att få hänga i baren med honom i livet efter detta. Och vilket husband de måste ha däruppe: Ramones!

Anders: Frågan är vilka man verkligen vill hänga med i den kosmiska baren. Jag skulle välja sådana som Jim Morrison, Hemingway, August Palm … Du kan ju berätta för Strindberg att du köpt samlarutgåvan av Ockulta dagboken.

Stefan: Vilken bok alltså! Och vilken återutgivning. The complete sessions alltså. Tre varianter av Ockulta dagboken. En bok med Strindbergs handskrivna manus i faksimil, en annan med bara kommentarer. Jag läste allt. Och njöt av varje ord.

Så förflöt några kvällstimmar på ölstugan. Efter hand hade puben fyllts med folk, sorlet från röster och musiken blev allt högre och från bordet intill sågs nyfikna blickar distansgranska Anders och Stefans utbytesböcker.

Paddor hit och sociala medier dit, den gamla boken tycks överleva. I alla fall i 
umgänget mellan en som mest hela dagen skickar iväg propellerdelar och en annan, som matat plåt in i en maskin som ger oss våra garageportar.