Arbetsmarknadspolitiken i landet har gått i stå. I den begynnande sommaren 2015 är vi väldigt många som står till arbetsmarknadens förfogande.

Som det så vackert heter. Vi är 9,6 miljoner människor i det här landet. Det finns 8,8 miljoner jobb. Då är det inte svårt att räkna ut att det är ganska många som blir utan. Närmare bestämt 800 000 personer.

Människor som av lika många anledningar, i de allra flesta fall, hamnat i ett ofrivilligt utanförskap. Många har dock säkert arbete för händerna, många kan använda sig av sin yrkesskicklighet och arbetslust i projekt hemma, hos vänner eller släktingar, i olika ideella situationer. Men de tvingas till arbetsförmedlingen på grund av inkomstlöshet.

Speciellt utsatt är situationen för alla frilansande arbetare. Den marknaden har blivit riktigt osäker i tider av stora nedskärningar och åtstramningar. Uppdragen med rimlig lönsamhet varierar stort och utan en trygg anställning kommer perioder då ingen lön betalas ut alls. Konsekvenserna blir hårda och många hamnar därför lätt utan värdigt sammanhang. Många hamnar till slut i fas 3.

Problemet idag är att det inte finns någon arbetsmarknad, i ordets ursprungliga bemärkelse. Idag ser vi istället hur vissa har alldeles för hög arbetsbelastning och vissa inget arbete alls. Och värst av allt är att våra makthavare och myndighetspersoner inte tycks se snedfördelningen, utan blundar hårt inför det faktum att det inte längre håller att tjata om fler jobb som lösningen på människors försörjningsproblem. Den tiden är förbi – då full sysselsättning var en framkomlig väg för alla.

Arbetsförmedlingen är inte längre en plats där arbetslösa och arbetsgivare får hjälp att hitta varandra, utan här sitter idag avlönade människor och flyttar runt oavlönade människor i olika meningslösa sysselsättningar och kontrollsystem som är både förnedrande och själamördande. Alla vet att det inte ger jobb, det är bara skenaktiviteter och tidsfördriv, ett slags forslande av vilsna människor mot livets slut. Hur kan det här fortgå, år efter år? Varför upprätthåller arbetsförmedlingen lögnen om att de kan hjälpa folk i arbete när det inte finns jobb åt alla? Hur svårt kan det vara att öppna ögonen och se det?

Här skrivs människor in i Jobb- och utvecklingsgarantin, som är första fasen på väg mot fas 3, när a-kassedagarna är slut. Handläggarna kallar till möten för att folk ska ”ta ställning till om de vill” hamna i garantin – men varför detta hycklande? Alla måste vi betala hyran, köpa kläder till våra barn, ställa mat på bordet, det är inte frivilligt – vi måste gå dit och få våra dagar förstörda, böja på huvudet och ta emot de skamfläckade pengarna.

Åtta år av borgerligt styre i landet har raserat våra trygghetssystem och högerns arbetsmarknadspolitik har inte bara ökat klyftorna i samhället utan gett en tydlig bild av deras förakt för svaghet och för människor som inte haft samma tur som dom med att få jobb. Trots stark kritik av fas 3 och det uppenbara misslyckande det är, i kombination med den omänskliga sjukförsäkringsreformen med dess bortre gräns för sjuka som infördes 2008, så har inte några innovativa förändringar av vår arbetsmarknadspolitik skett på dessa år – människor fortsätter istället att strömma in i fas 3.

Det är rekordmånga där idag, 36 480 personer, den högsta siffran hittills. Och det ser ju inte ut att bli bättre med den nya regeringen. De sitter i knät på alliansens budget, pratar hål i huvudet på oss om att fixa jobben, de vrider och vänder på siffror och befinner sig så långt från vår verklighet att hoppet om att de ska styra upp saken, är litet. De har uttalat en politisk vilja att avskaffa fas 3 men gör ändå inget för alla dessa människor tillräckligt fort och det är ett mysterium att de inte kan se att arbetslinjen inte är en framkomlig väg. De måste våga se andra lösningar. Våga lyssna på rösterna som höjs om en modern och innovativ arbetsmarknadspolitik.

Vi har inte tid att vänta längre.