Ni kanske tror att ni hoppar runt och leker groda i enlighet med gammal svensk tradition? I själva verket gör ni narr av fransmän.

Enligt en populär teori är nämligen den svenska texten av Små grodorna inspirerad av engelsmännens nidvisa under Napoleontiden. Melodin kom från en fransk marsch och refrängen löd: ”Au pas, camarade, au pas camarade!” (I takt kamrat!)

England var inte sena att svara ”The frogs” (som de kallade sina ärkefiender) med omskrivningen ”Au pas, grenouille …” (I takt, groda).

”Gamla européers groll är historia”, kanske ni invänder. ”Vi tänker på plågsam trängsel, skyhöga tonarter och barn som tappas bort i ett hav av ben. And we love it!”

Ja men då så, presenter till er! När vår moderna levnadshistoria av gemensamt kväkande ska sammanfattas, måste man nämligen slå fast några milstolpar:

Den 9 september 1990: Alla fyllda 30 minns hur Mora Träsk (iförda cyklop, simfötter och blingbling) med en hiphopversion av Små grodorna knuffar ner De sista ljuva åren till en förnedrande niondeplats på Svensktoppen (ni som hade lyckats glömma; jag ber verkligen om ursäkt).

Den 7 juni 2003: Storyn briserar och kanske beseglas visans öde som huvudbärare av svensk kultur: Små grodor-sång används för att avgöra om folk ska få förnyat medborgarskap från den svenska ambassaden i Paris. ”Det var fruktansvärt”, kommenterade drabbade Anna i Aftonbladet efter att ha trallat med konsuln.

Den 19 juni 2009: Ett världsrekordförsök i Små grodor-dans genomförs i Leksand. Drygt 2 000 personer deltar, men eftersom ämbetsverket för lekrekord inte existerar vet ingen om det räcker. Röster från utlandet har dock påpekat att man troligtvis går i land med att sätta ”världsrekord” i något som övriga ”världen” med glädje väljer att inte ägna sig åt (låt dem gnälla!)

Avslutningsvis vill vi bara framföra vårt innerligaste: ”Kou ack ack ack ack kaa” till er alla. Och glad sommar!