Krönika
Den 16 september 2015 kom Stockholms Stadsmissions rapport om barn och unga. Den vidgar lyckligtvis sin analys till att också omfatta hela Sverige. Det är egentligen inga nyheter som presenteras.
Dessvärre. Det tycks vara så att vi mer eller mindre har vant oss vid en social segregering och ett utanförskap som påbörjas redan i barndomen. Det är heller inte en nyhet att den sociala utsattheten är dominerande bland barn som har en utländsk bakgrund. Vi vet alla att loppet är riggat från början. Det är så enkelt.
Från rapporten kan vi bland annat läsa ”Barn med eget rum: Utländsk bakgrund 71 procent. Svensk bakgrund 96 procent. Barn med egen cykel: Utländsk bakgrund 77 procent. Svensk bakgrund 91 procent. Barn med egen dator: Utländsk bakgrund 65 procent. Svensk bakgrund 74 procent. Barn som inte har råd att följa med kompisar: Utländsk bakgrund 26 procent. Svensk bakgrund 18 procent. Barn som inte har råd att köpa något som kompisar har: Utländsk bakgrund 33 procent. Svensk bakgrund 32 procent. ”
Det är i ljuset av det här man också skall se exempelvis Skånes Stadsmissions arbete med cykelinköp för barn, semesterläger, simskola för äldre tonåringar. Det är i välfärdssamhällets sprickor som ljuset finns. Den konkreta solidariteten. Den praktiska omsorgen, inte minst i form av läxhjälp. Det omgivande samhället med sina resurser har valt en annan väg. Det är ingenting annat än beklämmande – för när kom vi överens om att barns studieresultat skulle vara beroende av volontärers ork?
Vi tycks ha vant oss vid att vissa barn inte skall ha råd att följa med sina kompisar. Vi tycks också ha vant oss vid att vissa barn inte skall ha råd att köpa något som andra barn har, vi tycks också ha vant oss vid att etnicitet är en orsak till varför vissa inte skall få lov att tillhöra.
Det tycks vara så här oavsett politisk styrning. Det är en konstant nedåtgående kurva – och det oavsett vilket regering som utfäster det ena eller det andra – som skattesubventionerad renovering av den egna bostadsrätten. Barn med invandrarbakgrund marginaliseras och sätts på undantag redan från början.
Det finns grader i helvetet. Naturligtvis. Den ekonomiska utsattheten i hushåll med ensamstående föräldrar är särskilt utbredd bland de yngsta barnen. År 2010 levde vart femte barn till ensamstående mellan 0 och 6 år i ett fattigt hushåll, motsvarande siffra för barn över sex år var cirka vart tionde barn.
Rapporten säger vidare att en trolig förklaring till detta är att gruppen ensamstående föräldrar med små barn i högre utsträckning består av yngre mödrar, med en svagare etablering på arbetsmarknaden och med mindre kvalificerade jobb. Det är just det som Ann-Marie Ljungberg skriver om i sin essä om Prekärfeminism.
Ensamstående mammor är den svagaste gruppen. Det är en grupp som på flera olika plan slits mitt itu, inte minst av en konstant otillräcklighet.
En sista statistisk genomgång där det blir uppenbart att den som redan från början är marginaliserad och placerad i vanmakt kommer bära det med sig långt upp i livet, kanske genom hela livet. Grundskola är själva utgångsläget för att kunna ta sig in på arbetsmarknaden, orientera sig i samhället. Det är i andelen behöriga till gymnasieskolan som det blir tydligt att den som ingenting har skall förlora också möjligheten att bli fri från det sociala arvet. Begrunda dessa siffror och kom sedan inte och säg att det inte finns en skillnad mellan våra barn och deras barn.
I Södra Sofielund har exempelvis 63,9 procent giltiga betyg för gymnasiestudier. I Herrgården är motsvarande siffra 49,4 procent.
Stadsmissionens rapport är viktig, inte minst för att den visar på bakomliggande orsaker till det som sker i vår samtid. Nästa gång en kvällstidning rapporterar om kriminalitet och våld från Sveriges förstäder så hoppas jag att de inleder med att citera Stadsmissionens rapport. Det är här bakgrunden finns. Det är här vi kan se treklangen kön, klass och etnicitet bilda bakgrundsmusik till det helveteslarm som ljuder nu.
Temat för rapporten är ensamkommande flyktingbarn, där också Stadsmissionen rent konkret föreslår formella åtgärder, inte minst när det handlar om behovet av god man för barn. Det är möjligt att rapporten är en mörk och dyster lägesbeskrivning, men det ger oss också möjlighet att äntligen agera och börja förstå.
Här finns en länk till rapporten.
Kristian Lundberg
