Gästkrönika Tältlägret saknar rinnande vatten och el. En läckande kamin ger värme till stela, kalla fingrar. Här föds människorättsaktivisten och författaren Katarina Taikon 1932. De närmaste åren studsar hon mellan olika fosterhem, tvingas utstå glåpord och misshandel. Ingenstans är hon välkommen.
I bioaktuella dokumentärfilmen ”Taikon” färdas vi — via gryniga videoklipp och intervjuer med vänner och familj — in i Katarina Taikons hjärtskärande verklighet. Men filmen är lika mycket en spegling av hennes politiska kamp för att få svenska myndigheter att erkänna romer — som människor.
När Taikon intervjuas i tv år 1963 berättar hon om dottern tvingats sluta på folkskolan. De andra barnen slår henne, mobbar henne fysiskt och psykiskt. ”När de ger sig på mina barn känns det så oerhört hårt”, berättar Katarina Taikon med stram min.
Det tar i magen.
Svenska historieböcker skildrar välfärdsstatens framväxt som linjär och uppåtgående. Från intet till välstånd. Från armodets mörker till modernismens skinande tempel. Fast bilden skyler de generationer av människor som inte rymts i projektet Sverige. I bästa fall bortglömda, i värsta fall oönskade. Det sociala framsteget är också historien om en ofta destruktiv assimilering och diskriminering av människor utanför normens snäva ramar.
Dagens tiggare på gatan och pärlbandet av migranter genom Europa fixerar linsen vid just de frågor Katarina Taikon väckte för ett halvsekel sedan. Då förlöste hennes aktivism en radikal tankefigur om att själva identiteten också är politisk. Att födas är inte att födas in i ett samhälle med jämlika chanser och möjligheter. Det är ett djupt orättvist lotteri.
”Taikon” — med fingertoppskänsla regisserad av Gellert Tamas och Lawen Mohtadi — riktar envist blicken mot biobesökaren, gör varje person i publiken till medansvarig. Kräver svar. Sextiotalets uppvaknade i frågor om mänskliga rättigheter var ingen naturlag, utan konsekvensen av medvetet och långsiktigt engagemang. Människor med gemensamma värderingar gick samman för att förändra. Och förändrade.
De naturliga frågorna till vår egen samtida är omöjliga att värja sig inför. Hur långt har vi egentligen kommit? Vem garanterar vår tids romer rättigheter, ett värdigt liv — en framtid? Vilken politiker ser dagens tiggare som morgondagens medborgare?
Över tio år efter Ungerns, Slovakiens, Rumäniens och Tjeckiens EU-inträde har situationen för romer i länderna snarast förvärrats. Ledande politiker kastar medvetet retorisk eld på hatets brasor. Romer kallas kackerlackor.
Samma diskriminering som Katarina Taikon lyfte locket av för 50 år sedan sjuder, kokar ännu runt om i Europa. Handlingsförlamningen inom EU och en politisk debatt som kantrat över till hat understryker allvaret. Lösningen ligger inte i att kapitulera inför verkligheten och acceptera parallella samhällen. Heller inte i tiggeriförbud. Vad som behövs är en ny våg av engagemang och modiga politiker som vågar knyta människors förhoppningar till hela samhällets framtid. Barnet som just nu föds i ett tältläger någonstans i Europa angår nämligen oss alla.
Daniel Mathisen
