Yrkesmedicinare riktar hård kritik mot Arbetsmiljöverket för att ha ”släppt” bevakningen av kemiska och biologiska hälsorisker.
– En myndighet med begränsade resurser måste prioritera, säger verkets inspektionschef Håkan Olsson.
Dagens Arbetes och Läkartidningens granskning av vården av lungsjuka visar kunskapsluckor:
Läkare i primärvården ställer inte frågan: Vad jobbar du med? Företagshälsovården fångar inte upp arbetstagare som blir sjuka på samma sätt som tidigare. Samtidigt har landets tillsynsmyndighet sadlat om för mycket anser experter på yrkesmedicin, vilket får till följd att människor fortsätter att andas in skadliga partiklar ute på arbetsplatserna.
En överläkare i Göteborg säger: ”Vi har inget Arbetslivsinstitut längre, och Arbetsmiljöverket som jag rent ut sagt tycker är kasst på såna här frågor.”
Håkan Olsson, chef på verkets inspektionsavdelning, svarar på kritiken:
– Jättetråkigt att höra. Företagshälsovården är nedmonterad till viss del. De lever på beställningar från företagen. Det är viktigt att företagen gör beställningar och efterfrågar den här typen av tjänster, säger han.
Att Arbetslivsinstitutet inte finns längre är ett faktum, det har varit bort i nästan tio år nu konstaterar Håkan Olsson och fortsätter:
– Att man sen tycker att vi är kassa det får stå för dem. Det tycker jag absolut inte att vi är. Men vi som myndighet har blivit tydligare med vad vi prioriterar och vad vi inte prioriterar utifrån våra begränsade resurser. Vi ska finnas på de arbetsplatser där riskerna är som störst.
Hur fördelar ni era begränsade resurser?
– Vi är brist- och felletare. Vi ställer krav på att arbetsgivare ska göra riskbedömningar. Det kan vara så att den djupa sakkompetensen inom vissa områden har försvunnit, men det kan vi inte ha på alla områden, det är omöjligt.
Verket har inte längre några yrkeshygieniker som är ute och kontrollmäter.
Vad får det för konsekvenser på arbetsmiljön, att det inte görs några oberoende mätningar?
– Det är arbetsgivarens skyldighet att mäta. Företagshälsovården, eller andra tekniska mätföretag, kan genomföra den typen av mätningar för att säkerställa att man ligger inom eller under nivån för gränsvärdena, eller att man behöver vidta åtgärder. Vi som myndighet kan om det finns behov genomföra någon mätning vid något enstaka tillfälle. Men det är väldigt resurskrävande. Då är det bättre att vi är ute och konstaterar vilka åtgärder som arbetsgivaren behöver vidta.
Litar ni på att arbetsgivarna själva mäter och har koll på att nivåerna av skadliga ämnen hålls nere?
– Ja, annars får de ta hjälp. Många av företagen som arbetsgivare anlitar är ackrediterade och skulle inte sätta sin heder på spel med manipulerade mätningar.
Hur hanterar ni att kunskapen om de luftburna hälsoriskerna är så låg hos arbetsgivarna i dag?
– Vi ställer krav på arbetsgivarna när vi stöter på brister. De måste skaffa sig kunskap för att säkerställa att personalen arbetar på ett sunt och säkert sätt. I dialog med företagshälsovården får de jobba fram en rutin för hur man ska hantera de här riskerna. Det vi på Arbetsmiljöverket är bra på är att ställa frågor och konstatera var bristerna och luckorna finns.
Hur gör verket för att färre ska bli lungsjuka av jobbet?
– Jag har inget direkt svar. Men just nu har vi ett fokus på storskalig kemikaliehantering. Sen kan skyddsombud alltid begära att få vårt ingripande.
– Vi har fortfarande en aktiv tillsyn inom asbestområdet. Mesoteliom och den typen av allvarliga sjukdomar finns fortfarande trots att förbudet gällt i över trettio år. Det är samma sak med kvarts. Människor utsätts för skadligt damm när de river och riskerar att bli sjuka längre fram. Det är en tragisk del.
Håkan Olsson beskriver svårigheterna för Arbetsmiljöverket att hitta ut till dessa hälsofarliga jobb:
– Rivningsarbetet pågår kanske i ett källarutrymme eller någon bostadsrättsförening som fått för sig att göra om sin fasad. Mycket av arbetet kanske bedrivs på kvällar och helger. Det är jättesvårt för oss att hitta dit, men vi försöker verkligen vara aktiva. En hel del farliga jobb görs i oförstånd. Man förstår helt enkelt inte vilka risker man utsätter sig för.
