Krönika Nästa år ska tre miljoner löntagare i Sverige få nya avtal. Mycket talar för att avtalsrörelsen 2016 kommer att bli en nagelbitare.
För det första lyckades vi inte få ihop samordningen mellan LO-förbunden. Detta innebär att LO-förbunden kommer att förhandla utan ett gemensamt ramverk och utan gemensamma krav. Mycket har redan skrivits om detta debacle, men i praktiken behöver det inte innebära kaos i lönebildningen.
Kaoset lurar dock bakom hörnet om vi får en situation där lönebildningens fundament rubbas. Vi har sedan slutet av 90-talet haft en ordning där internationellt konkurrensutsatt industri normerar löneökningar på svensk arbetsmarknad. Det är en ordning som lett till en väldigt god reallöneutveckling för Sveriges alla löntagare.
Facken inom industrin (där GS ingår) har poängterat vikten av att industrins normering även fortsättningsvis får gehör på resten av arbetsmarknaden. Det är nämligen ett riskfyllt experiment att spela med medlemmarnas reallöneutveckling.
Problemet med normeringen är att det är svårt med relativa löneförändringar. En av de största utmaningarna på svensk arbetsmarknad är löneskillnader mellan män och kvinnor. Det är i mångt och mycket denna fråga som slitit på LO:s förbund i uppspelet till avtalsrörelsen.
GS har varit tydliga med att det går att förena en industrinormering med en extra satsning på till exempel Kommunals undersköterskor. Det förutsätter dock att resten av arbetsmarknaden inte drar iväg. Vi kan nämligen inte göra industriarbetares löneökningar till golv för alla andra. Allt detta är komplicerat men jag hoppas att vi kan hantera detta i kommande avtalsrörelse.
För det andra har vi en situation där omvärldsanalysen skiljer sig väldigt mycket mellan oss och våra motparter. Det är i sig inte så konstigt, men en av fyrbåkarna i lönebildningen har hittills varit Riksbankens inflationsmål. Det har varit en viktig utgångspunkt i avtalsförhandlingarna de senaste åren. Redan tidigt i somras flaggade arbetsgivarna för att det inte längre går att utgå från att Riksbanken kan hålla inflationsmålet. Sant är att inflationen länge understigit två-procentmålet, men från fackligt håll utgår vi från det. Helt enkelt för att alternativet är sämre.
Med arbetsgivarnas resonemang skulle vi nämligen ta höjd för högre löneökningar om inflationen vore högre än två procent. Detta förhållningssätt skulle leda till en större osäkerhet och riskera en långsiktigt god reallöneutveckling.
Från fackligt håll måste vi tänka långsiktigt, värna reallön och sysselsättning. Det är ett ansvarsfullt sätt att förvalta medlemmarnas pund och gagnar svensk industri. Låt oss hoppas att arbetsgivarna svarar upp mot detta.
Det viktigaste av allt i kommande avtalsrörelse är dock vår egen mobilisering. GS är inte starkare än det vi åstadkommer gemensamt. Så låt oss därför visa vår styrka.
Gemensam styrka!
