Krönika Sjukvårdare, industrifolk och trafikanter – nu finns en chans att tillsammans minska utsläppen.
Susanna Alakoski är författare och samhällsdebattör. Fler av hennes krönikor hittar du här.
Neonljuset blinkade från barerna. Bilar och Tuk-tuk tutade. Chao Praya-floden rann såsigt, mynnade ut söder om Bangkok. Den kantades av såväl båtar som hus och på den flöt marknader som erbjöd frukt, grönsaker, kryddor. Restaurangbåtarna lockade. I turistbroschyrerna beskrevs floden som vital.
Jag var ung och backpackade i Asien. Chao Praya var redan då möglig och full av skräp. Av storstadens avgaser fick jag bölder på kroppen. Redan då talade vi om klimatet med andan i halsen. Men det vi på allvar oroade oss för på åttiotalet var kärnvapenkriget eftersom relationerna mellan USA och Sovjetunionen var frostiga. Tänk om någon skulle trycka på knappen.
Det finns ingenting som mina barn oroat sig för så mycket som klimatet. Ingenting. I mina mörkaste stunder har jag tänkt att en stor grupp unga kommer att växa upp kraftigt deprimerade på grund av de nedslående miljörapporterna; sura sjöar, stigande havsnivåer, smältande isar, döende isbjörnar, torka, regn och horrorstormar som jämnar huvudstäder med marken.
Också jag har varit rädd. Mycket rädd. Och vi har sorterat glas, plast, papper, kartong, batterier som besatta. Vi har dragit vårt strå till stacken men vi har inte kunnat ändra på tillståndet i världen med vår futtiga insats.
Den 12 december 2015 skrivs nu in i historieböckerna. Efter intensiva förhandlingar fick vi så ett klimatavtal värt namnet. Jag vet att det redan finns kritik, men det sägs ändå bygga på solidaritet, klimaträttvisa och på ländernas egna samveten.
Vi ska nu gå mot en fossilfri värld och det är de rika länderna som ska stå för de finansiella resurserna till utvecklingsländernas klimatanpassning, utsläppsminskningar och omställning till en grön ekonomi. Andra länder ”uppmuntras” att bidra frivilligt. Halleluja.
Naomi Klein menar i sin senaste bok, Det här förändrar allt, kapitalismen kontra klimatet, att det behövs en massrörelse för att lyckas med utsläppsminskningen. Att det behövs det bredaste av spektrum av allierade för att klara miljömålen. Den alliansen omfattar allt från sjukvårdspersonal till lärare, sophämtare, industrifolk som ska ställa krav på storföretagen, men även vanliga trafikanter.
Klein ger exemplet Brasilien. Folket protesterade 2013 mot prisökningarna inom kollektivtrafiken, med resultatet att flera delstater ställde in planerade höjningar. Några sänkte dem.
Den här typen av aktioner kanske nu rent av välkomnas som en del av en global insats för att bekämpa klimatkaoset? Ordet klimatförändring kanske inte ens behövs som motivation?
