Arbetsgivarna vill ha lördagsarbete och möjligheter att sänka löner lokalt på arbetsplatserna. Glöm det! Vi är inte beredda att backa 40 år.
Nu blir det extra tydligt hur viktigt det är att just du är medlem. Du och dina arbetskamrater. Alla tillsammans i hela landet.
Avtalsrörelsen är en kraftmätning. Vår ojämförligt största styrka är att ungefär 80 procent av alla industriarbetare i Sverige har valt att vara medlemmar i IF Metall. Det är världens högsta organisationsgrad. Dessutom har vi medlemmar som håller sig välinformerade och som är starkt motiverade och drivande när det gäller att förbättra sin situation på jobbet.
Den höga organisationsgraden kan vi aldrig ta för given, utan vi behöver hela tiden sträva efter att öka andelen medlemmar inom industrin. Vi gör det med ett enda syfte: att stärka avtalen för våra medlemmar så att de får bättre villkor på sina arbetsplatser. Fördelar som vi får på köpet är större inflytande på arbetsplatserna och i politiken.
I avtalsförhandlingarna sätter vår styrka ett starkt tryck på arbetsgivarna. De bedömer risken för konflikt utifrån organisationsgraden. När det gäller IF Metall vet de att vi kommer att stå upp hela vägen för kraven på reallöneökningar och kraven på förbättringar när det gäller delpension, arbetsmiljö och jämställdhet. Här har vi ett jättestarkt och brett stöd.
Trots vår styrkeposition agerar vi ansvarsfullt. Kraven som vi har ställt i avtalsrörelsen ligger på en rimlig nivå i förhållande till omvärlden.
För oss är det självklart att medlemmarna ska få ut en skälig andel av det som de arbetar ihop. Lika självklart är det att vi vill bidra till att stärka konkurrenskraften och behålla jobben i svensk industri.
När jag träffar medlemmar runt om i landet möter jag fullt stöd för detta ansvarsfulla sätt att resonera.
Det vi framför till arbetsgivarna vid förhandlingsbordet är en direkt återspegling av de uppfattningar som finns bland medlemmarna. De anser inte att arbetsgivarna ska ha mer makt över arbetstiden genom ännu större ”flexibilitet” än den som finns i dag.
Att ge arbetsgivarna rätt att med kort varsel förlänga arbetstiden med upp till fem timmar per vecka, skulle göra det omöjligt för de anställda att planera vardagen med hämtning på dagis och liknande. Att återinföra lördagsarbete, så som arbetsgivarna vill, vore att kliva 40 år bakåt i tiden. Det är otänkbart.
Lika otänkbart är det att vi skulle acceptera en uppgörelse utan garanterade löneökningar och med möjligheter för arbetsgivare att sänka lönerna lokalt ute på företagen.
Budskapet som jag unisont får med mig från medlemmar på industrier och verkstäder i hela landet är att arbetsgivarna redan har tillräckligt med makt. De ska inte ha mer.
Tydligare än så kan det knappast sägas.
