I filmen Döda poeters sällskap så utmanar Robin Williams en stel, disciplintyngd skolmiljö och lär eleverna betydelsen av carpe diem. Fånga dagen. Resultatet blev en lysande film fylld av lika lysande skådespelarinsatser vars berättelse hyllades världen över. Det var en film som, minst sagt, låg helt rätt i tiden. Det märks inte minst på hur man lyckades ta ett uttryck som redan fanns överallt och göra det till sitt eget på ett helt organiskt och trovärdigt sätt. Carpe diem var filmens budskap och plötsligt fanns den tusenåriga klichén ännu mera överallt.
Vi blev bra på det där med att fånga dagen. Väldigt bra. Och det var tur för vi levde i en tid då det lämpade sig extra bra att just fånga dagar; muren föll och gränserna öppnade sig. Vi reste varv på varv runt jorden och världen krympte för varenda minut. Flygbiljetter blev billigare, välfärden ökade och plötsligt var ordet weekendresa inte längre någonting som bara hörde hemma i vokabulären hos extrema höginkomsttagare på Strandvägen i Stockholm.
Alla hade självklart inte råd att överväga lite jetlag för möjligheten att få shoppa loss på Manhattan under random helg i oktober… men ganska många hade det. Alla hade inte råd att ligga vid en strand i Sydostasien när den svenska vintern härjade som värst kring gator, åkrar och perronger. Men ganska många hade det. Ganska många fler än vi någonsin kunnat drömma om när vi klev ut från biosalongerna den där hösten 1989, med Robin Williams ord redan ekandes i vår ryggmärg. Carpe diem, sa salig Robin, och vi gick ut i världen och gjorde just precis det.
Vi fångade dagen! Och vi gjorde det med eftertryck.
Vårt ekologiska fotavtryck i Sverige är stort. Det finns de länder vars avtryck är större men faktum är att det skulle krävas nästan fyra jordklot om alla på jorden levde som vi gör i Sverige.
Idag, tjugofem år senare, så börjar vi sakta inse att när vi gick ut för att fånga dagen så fångade vi inte bara en dag, eftersom det ekologiska priset för den där fångade dagen ofta var hela veckor och ibland hela månader och kvartal – allt i vår jakt efter drinkar i solnedgångar, ett nytt kök i dansk design eller ett par skitsnygga skor som inte gick att köpa någonstans hemma i den fjällhöga nord.
En onsdagmorgon i januari går jag runt i ett helt öde Mall of Scandinavia, den nya jättegallerian i Solna. Den generösa ekinteriören välkomnar mig tillsammans med otaliga butiker fulla med saker som fyller liknande gallerior i varenda stadsdel runt hela världen. På gatan utanför skymtar jag en barnfamilj på väg in i Migrationsverkets lokaler. De ser stressade ut. Inte så där men skynda er nu ungar så vi hinner i tid till dagis – stressade. Nej, den här familjen signalerar en helt annan stress. En allvarlig, långsam stress. En stress som man i Sverige nästan bara ser i sjukhuskorridorer.
Jag lämnar Mall of Scandinavia tomhänt. Jag åker hem och beslutar mig för att inte på något sätt försöka fånga onsdagen den tjugonde januari 2016. Jag tänker låta den här dagen löpa. Istället så sätter jag mig och dricker kaffe och tänker att någon borde göra en riktigt, riktigt bra film om sisådär 10-15 år där budskapet är ordet måttfullhet.
Genom köksfönstret ser jag hur januariljuset redan har tagit sig en månad från vintersolståndet. Jag klappar hunden som sover vid mina fötter och plötsligt ler jag åt salig Robin i sin himmel; jag gjorde det i alla fall. Jag fångade den tjugonde januari 2016. Och faktum är, att jag hade inte ens behövt lämna köksbordet.
Malena Ernman, Opersångerska och debattör
