Krönika Vi måste samarbeta över gränserna i stället för spilla energi på att försöka lösa allt var för sig.
Globalisering, vår tids begripelseord. Att förstå, att forska kring, att fylla med innebörd. Anses enligt Nationalencyklopedin vara en samlingsbenämning på utvecklingen inom politik och kultur. Men används även med syftning till ekonomiska förhållanden. Också jag brottas. Global idrott. Globala företag och aktier. Och så himlen där uppe och haven och så som vi reser och googlar.
Och när lilla kycklingen blir förkyld och kolar vippen i en liten by på andra sidan jordklotet drabbas inte bara kycklingens närmsta omgivning längre utan viruslarmet går och länderna samordnar vaccintillverkningen snabbare än tåget. Och sedan, när ebolan härjar då samordnar smittskyddet sig och vi tackar och bugar. Precis så ska det vara. Också när brevlådeföretag lurendrejar ska det vara så.
Miljoner var vi som imponerades av det globala samarbetet när SVT drog ner brallorna på en ekonomisk girig elit från över 200 länder (toppolitiker, sportprofiler, filmstjärnor, knarkbaroner) som skott sig. Journalistik när den är som bäst, 400 journalister i 80 länder deltog i granskningen.
Drygt två miljoner har nu lyssnat på den globala eldsjälen Simon Anholts Ted-talk. Men han börjar såklart med att måla fan på väggen. Allt som har med det globala att göra blir värre och värre; narkotikahandeln, människosmugglingen, det ekonomiska kaoset, terrorismen, pandemierna, klimatförändringarna, men han menar också att de här problemen har vuxit sig så stora att inget enskilt land längre har en chans att ensam deala med dem.
Anholts enkla tes är att världens länder måste samarbeta i stället för spilla sin energi på att försöka lösa allt var för sig och att tävla med varandra.
Hurra hurra!
Men kan det vara så enkelt?
Anholt säger det, för under sina år som global politisk rådgivare har han aldrig stött på en enda fråga som kräver ett snävt nationellt perspektiv. Alla frågor skulle tvärtom kunna ha ett internationellt perspektiv, lösas med inspiration av varandra, samarbete och kreativitet.
Hurra hurra!
För solen och stjärnorna behöver oss, och vi behöver galaxerna, och ozonskiktet, ja till och med de svarta hålen behöver vi. Och så mycket som vi kan och vet och allt som numera ligger nästgårds och så duktiga som vi är på tekniska lösningar och välfärd, och så många smarta forskare som det finns och så många som vill jobba. Go go global!
Jag tror på skräcken hos människan som ska göra upptäckten, tecknade Wislawa Szymborska så ödesmättat. Kanske träffade hon rätt med dessa ord, och kanske är den stora upptäckten just innebörden av ordet global, att se möjligheterna, och kanske står vi redan på tröskeln?
Susanna Alakoski är författare
och samhällsdebattör.
