Krönika Hur fort är fort nog? Alla klarar inte av att anpassa sig till den uppskruvade hastigheten.
Det tar 23 timmar, 56 minuter och 4,091 sekunder för jorden att snurra ett varv runt sin egen axel och fullborda ett dygn. Ibland känns som det går lite fortare, men det stämmer inte. Däremot så finns det andra saker som snurrar runt i vår vardag och som tveklöst ökar i hastighet – våra liv till exempel.
När jag var liten så sa man att en dator aldrig kunde ersätta en människa. ”Titta bara på schack! En dator kan inte slå en människa”, sa man. Men år 1990 kom en man vid namn Ray Kurzweil och sa att eftersom världens datakapacitet dubbleras varje år – så kommer en dator att slå världens bästa schackspelare innan år 1998. Och mycket riktigt, i maj 1997 så besegrades den regerande schackvärldsmästaren Garri Kasparov av dataprogrammet Deep Blue.
I dag är Kurzweil utvecklingschef på Google och hävdar saker som att: Ett barn utrustat med en smartphone och som lever på den afrikanska landsbygden har tillgång till mer intelligent kunskap än vad den amerikanska presidenten hade för bara 20 år sen. Och att datorer kommer att besitta en konstgjord mänsklig intelligens är självklart bara en tidsfråga – en tidsfråga som enligt Kurzweil kommer att besannas år 2029.
Det säger en del om vilken hastighet som vårt samhälle förändras i just nu. Men det säger inte allt. Vi producerar mer. Vi konsumerar mer. Vi reser mer. Vi upplever mer. På sociala medier så kommunicerar vi vår framgångsrikt tillrättalagda vardag samtidigt som vi debatterar samhällsfrågor i en hastighet och omfattning som får 1990-talet att framstå som det gamla bondesamhället. Det i sin tur resulterar i att våra tankegångar allt oftare ställs på sin spets; inte sällan med ett allt mer polariserat samhälle som följd.
Världen är som en karusell som snurrar fram i ett allt högre tempo – fortare och fortare. Men när är fort nog? Når vi nånsin en kritisk punkt där vi inte längre kan blunda för alla de som inte klarar av att anpassa sig till hastigheten; de som ramlar av i farten?
För faktum är att mitt ibland alla uppåtstigande tillväxtkurvor så mår vi människor allt sämre.
Den psykiska ohälsan ökar explosionsartat. Antalet psykiatriska diagnoser
ökar explosionsartat. Antalet hemmasittande skolelever ökar explosionsartat.
Vi kastar desperata blickar i backspegeln för att hitta några enkla, konserverade lösningar som kan fungera i dag. Som om vi inte färdas på okända vatten? Som om inte dagens nya, individuella samhälle kräver nya, individuella lösningar? Vår framtid erbjuder enorma möjligheter. Jag hoppas bara vi lär oss att fördela de möjligheterna bättre än vi gör i dag.
