Krönika Klockan två på dagen är torget vårt. Vi som inte arbetar. Jag skriver vi eftersom jag själv är sjukskriven sen en tid tillbaka. Vi är lite luggslitna, vingliga i gången, en del med rullstol eller rullator. Vi är många, och vi ingår i utanförskapet.
Jeanette Herulf
Det finns olika sätt att se på samhället. Kanske blir det annorlunda när man är långtidssjukskriven och en del av det så kallade ”utanförskapet”. Om detta och annat kommer DA-medarbetaren Jeanette Herulf att skriva i sina krönikor.
Vi har en del gemensamt, vi som rör oss på torget. Det dåliga samvetet kanske. Skammen över att inte jobba. Vi får inte den där fjädern i hatten som andra har. Jobbavdraget gäller inte för oss. Vi betalar i stället högre skatt än andra. Jag lyssnade på Anna Kindberg Batra. Hon har ett speciellt sätt att uttala orden ”de som inte arbetar”.
Hon talar om Sverige i en lördagsintervju, samhället som ”håller ihop”, där alla gör rätt för sig, arbetar. Men så är det ju inte. Vi är många som sagt, runt 800 000 enligt moderaterna själva.
Nu tror jag inte att Batra vill tvinga mig, och andra med allvarliga diagnoser, ut i arbetslivet. Men ändå, stämningen påverkar mig. Jag som är så självklart sjuk, jag som har stöd från mina arbetskamrater och fortsätter att skriva lite för tidningen där jag är anställd.
Hur är det då för andra? En psykolog berättar att hans sjukskrivna patienter med psykiska besvär ofta inte har någon lust eller ork att gå ut längre, att träffa andra människor, att företa sig något. Får de större självförtroende av borgarnas mantra om ”utanförskap” och ”de som inte arbetar”? Känner de sig starkare att söka ett eventuellt jobb?
Nu senast läser jag i Moderaternas skuggbudget, alltså de nygamla förslag Moderaterna skulle genomföra om de hade regeringsmakten, hur de vill försämra de ekonomiska villkoren för sjuka. Ytterligare en karensdag ska införas för oss som blir sjuka över en längre tid, sjukpenningen ska sänkas, den bortre gränsen ska återinföras (regeln som gällde tidigare, att du – i princip – blir av med din sjukpenning efter 914 dagar).
Känns det bättre? Förmodligen inte. Låt dem som ingår i ”utanförskapet” sträcka på sig i stället, känna sig som medborgare värda respekt, trots att de inte kvalat in i välfärdssystemet genom att arbeta. Vi som är sjuka behöver en vänlig hand på axeln, någon som lyssnar i ett samhälle som verkligen håller ihop.
